Vi lever!

HEJ PÅ ER!

Nu har 14 dagar sedan vi kom hit och det börjar kännas hur nära vi tjejer är varandra hela tiden. Ibland vill man bara vara ifred men hur lätt är det när man alla bor i ett trångt litet rum.. Man får passa på att ta sina tillfällen. I lördagskväll blev ett tillfälle för mig då Frida, Malin och Kajsa åkte ut med Monica och dansade och jag har valde att stanna hemma just för att få lite egentid. Vi har haft så underbara stunder tillsammans hittills och jag har skrattat så jag har gråtit vid flera tillfällen. Vi är väldigt likasinnade i mycket och vi respekterar varandra(åtminstone försöker), och det är värdefullt.

För att summera förra veckan så har vi äntligen kommit igång med vårt volontäruppdrag. Vi har blivit introducerade till Wayowayos Hantverk där Iddi som är ansvarig för projektet har lärt oss att göra smycken för att stödja organisationen. För några år sedan drevs projektet aktivt och HIV-smittade kvinnor gjorde smyckena som såldes på olika håll, mestadels i Sverige för Global relations. Nu på senare tid har projektet legat i lä och vår förhoppning är att starta igång det igen för att wayowayo ska kunna växa och skapa jobb till dessa kvinnor igen.

Som det ser ut inom organisationen är det dansprojektet som fungerar i fullo och Monica som vi bor hos är ansvarig för projektet. Hon arbetar volontärt som danslärare till barn och ungdomar i slummen där hennes enda inkomstkälla är att hyra ut rum i hennes lägenhet. De här barnen har inte mycket tillgångar och bor alla i slummen. Förra veckan fick vi följa med hem till några av dem och se hur de bodde. En av de grät när han visade hur trångt och litet han bodde. Det märktes att han skämdes över att vi skulle behöva se hur han bodde och jag förstod honom när jag senare fick höra att han fått se hur vi bor i Sverige, i riktigt överflöd som ingen av dessa barn kommit i närheten av här i Kenya. Några av de andra barnen bad om ursäkt för att det var så trångt när vi fick kika in i deras hem som i stort sett bara bestod av en liten hydda på 10 kvadratmeter, om ens det. Där kunde en familj på 5 personer bo och som vi förstod det turades de ständigt om att sova om nätterna. Att se deras hem fick oss att inse hur viktigt det är för barnen att komma till Monicas danslektioner. Dels för att ha något att göra eftersom det råder stor brist på fritidsaktiviteter i slummen eftersom det är så fattigt, men det är också ett sätt för barnen att glömma den vardag de lever i och göra det som de verkligen älskar. Jag blir så lycklig inombords att se den passion barnen har till dans och fortsätter projektet är jag säker på att barnen kan utvecklas och gå hur långt som helst. Dansen ger de självförtroende att tro på sig själva och Monica som är ansvarig är verkligen suverän på det hon gör för barnen. (Vi kommer skriva ett inlägg om Monica längre fram så att ni ska få en helhetsbild på hur fantastisk hon är!) Just nu planerar vi att spela in två filmer om både dansprojektet och hantverksprojektet och förhoppningarna är att kunna stödja projekten under i en lång tid.


När vi senare under veckan fick uppleva ett riktigt ösregn kunde vi också förstå hur svårt skyddade människornas hem är i slummen när regn kommer in och hur mycket som förstörs. Det finns ingenstans för vattnet att ta vägen och därför blir det ett riktigt kaos i slummen när det väl regnar. Jag har nog aldrig känt mig så smutsig och blöt i hela mitt liv när vi var tvungen att gå igenom slummen i det regnet. Dessutom hade jag på mig en blå klänning som färgade av sig, så hela jag var blå! Människorna stirrade intensivt på mig och barnen skrattade och tyckte jag såg rolig ut. Malin och Frida var kloka och hade båda med sig sina regnponchos men jag och Kajsa fick stå ut ösregnet. Vi hade varit på the National Park of Nairobi(ungefär en minisafari med the big 4) och Simon (som är ansvarig för wayowayos film, musik- och dataproduktion) följde med oss och föreslog efter turen att det var smidigare att gå hem istället för att ta matatun(Minibussarna här) som i regel brukar ta nån timme eftersom trafiken inne i Nairobi är KAOS. Jag har varit med om Ghanas tro-tros(vilket är precis som matatus) men inne i Nairobis stad kör de mot rött kors och tvärs och när systemet inte fungerar kan bilköerna vara onädliga, bälten är också ett undantag i matatun. Därför blev promenaden hem ett ganska självklart beslut förutom för Kajsa som hade vrickat sin fot. Men när regnet kom ändrade vi oss ganska tvärt även om vi skrattade hela vägen hem. Blöta, leriga och så jag blå över hela mig. Det blev att skrubba sig i duschen några varv och fortfarande syns det litet blått på mig, även om det var en vecka sen!

Nationalparken var däremot helt fantastisk och en bra "introduktion" till safarin som vi ska åka på nu i helgen. Vi såg Buffalon, Zebror, Apor, Antilooper, Giraffer, Noshörningar och så mitt älsklingsdjur LEJON. Det var så mäktigt att få skåda Lejon på så nära håll. Vi åkte i en typisk safaribil med öppna fönstren och körde längs savannen in på påhittad stig där vi fick syn på tre lejon liggandes vid ett träd. De var säkert bara 20 meter ifrån oss och de var så otroligt vackra. De hade nog precis käkat så de var väldigt lata och stirrade bara på oss då vi kom dit. Vi blev nog alla exalterade och några av oss gjorde ifrån oss ljud men då sa safariguiden att vi skulle vara tysta så att lejonen inte störs, men vinka kunde man åtminstone göra. De andra djuren vi såg var förstås också väldigt väldigt vackra och vi kände oss nöjda med turen även om det var på snäppen för turistiskt den dagen då vi dessutom fick hoppa tillsammans med masaier. Vardagen vi lever här i slummen får gärna brytas med sådana turistiga dagar då och då och som det ser ut nu så är onsdagar vår lediga dag i veckan.

Det känns som att vi har varit här så länge eftersom allting känns så naturligt även fast vi lär oss om kulturen hela tiden. Lite kiswahili har vi lärt oss också, Malin är nog den som har gått in för det mest då hon till och med har bokat in swahililektioner nästa vecka. Vi känner oss otroligt tacksamma över att få följa med kenyanerna överallt innan vi på egen hand ger oss ut i den tuffa staden Nairobi. Monica och Simon har delat med sig av så mycket tips vad man bör tänka på som Muzungo (vit) och det är oerhört tacksamt. Vi har också fått lära oss att laga afrikansk mat. Jag och Kajsa har hittat vår favorit ; chapati med avocadoröra. Chapati är ju egentligen indiskt, men de gör det på ett "afrikanskt" vis här borta ;) nomnom.

 Idag ska vi följa med Monica till en marknad där de säljer pärlor och annat material till smycken och eventuellt ska vi även till Memorial Park där de hedar de döda från terrorattacken i Nairobi 1998.

Vi vet att vi har varit slarviga med bloggen, men ursäkten är att internet faktiskt inte fungerar här varje dag. Vi hoppas ni har det bra där hemma och fortsätter att följa oss!

Kramar

Anna med en virkande Frida, sovande Kajsa och en tandborstande Malin.

Ps. Här kommer ett bildregn!

Här gör vi smycken

Monica!

En av kvinnorna som varit del av hantverksprojektet

Iddi, ansvarig för hantverksprojektet

Den fantastiska maten:

Här äter vi middag som också är Monicas och Callyns(killen på bilden) sovrum

SÅ MYCKET KÄRLEK TILL MATEN HÄR!

Lägg till bildtext

En av skyltarna i danslokalen

Så här charmiga är vi när vi dansar!

Och så lite bilder från Nairobi National Park- 

Sötgiraffisarna

Världens vackraste djur(enligt Anna)

Den här apan satt vid ett träd då vi såg den först och vi försökte intensivt fånga den på bild då den plötsligt bestämde sig för att komma mot oss ..och då blev det plötsligt väldigt enkelt att ta bilder.

Rumpis. Väldigt vackra djur!

Vackert längs savannen! 

Från safaribilen

SÅ FINT

Vår safarichaffis/militär

Lite turistiga med masaier (på deras vilja...;)

Här är vi allihop, tjohooooo

Gladisar på minisafari

Lite blött minsann

och lite lerigt minsann

och så fina avloppssystem

Och så en blåis(fast jag är inte moderat)

På toppen av slummen

Våra fina föttisar i regnet

Här bor viiiiiii :) trång och kojsigt!

DS. Bildregn slut!