Kecho Kenya!

Kecho Kenya!

Nu är det verkligen snart över för denna gång! Det har hänt så mycket under denna resa, många händelser men också mycket i mig själv. 

Igår har jag varit med barnen stora delar av dagen och jag har kommit på mig själv att nästan börja gråta för att jag kommer sakna dom så mycket. De har skrivit historier eller tankar kring bilder de tog förra veckan över slummen. Dessa historier och bilder kommer jag använda i ett projekt jag och Anna ska starta. Vi ska göra en bok, med bilderna som barnen tagit tillsammans med historierna de skrivit, denna ska vi sedan trycka och sälja för att få in pengar som ska gå till Wayo wayo. Jag satt och läste vad de skrivit och kan inte annat än att beundra dom allihop. Så underbara texter. 

I Lördags hade vi en fest för barnen på Wayo wayo, vi blåste upp ballonger och bjöd på snacks och dricka. Dessutom hade vi en överraskning till barnen, vi hade ett litet luciatåg. Jag var Lucia (äntligen), Malin var tomte, Frida stjärngosse och Anna var pepparkaksgubbe (ja vi hade en i vårt tåg). Vi var mycket fina. 

Men vi var inte de enda som hade en överraskning, barnen hade 12 stycken till oss också. De sjöng, dansade och höll tal. Jag och Anna grät under flera av dom för att vi kommer sakna dom så mycket och för att de är så underbara! Sen hade vi tillsammans med Monica en till överraskning till barnen. Vi fyra och en kille som jobbat på Wayo wayo men som nu bor i Sverige vid namn Paul ska varje år ge 5 av barnen pengar som ska gå till deras studier. Det kommer vara 10 000 Ksh (Kenyanska shillings) vilket motsvarar 800 svenska kronor. Det kallar vi för Wayo wayo Africa Sholarship Program! De barnen som fick det i år var Elkana, Don, Salma, Abraham och Claire. De blev jätteglada och även de andra barnen kom efteråt och tackade! Att kunna göra det här en gång per år betyder så mycket för dom och det känns underbart att kunna göra det för dom. 

Idag är det sista dagen här, då ska jag umgås med alla på Wayo wayo så mycket jag bara kan och glädjas åt alla underbara nya vänner jag träffat här. Men jag kommer inte säga hejdå till dom utan säga "kecho" (vi ses). 

Vi ses snart Sverige, Kenya kommer alltid vara en del av mitt hjärta!

/Kajsa

Underbara Monica och Callyn!

En ny dag har vaknat här i Kibera. Jag kommer sakna ljuden jag har vaknat till de senaste 8 veckorna, Matatubussarna som tutar på varandra, rösterna, motorerna och livet. Jag kommer sakna att somna till samma ljud tillsammans med musiken som spelas på hög volym i baren på andra sidan gatan. jag kommer sakna det lilla och det stora, men jag kommer bära med mig det hela mitt liv och det är en del av mig. Jag älskar känslan jag får när jag reser som volontär, känslan av att vara del av världen, den del av livet. Det finns så mycket att lära och jag kommer aldrig bli mätt, jag kommer vara livets elev för alltid.
Dessutom har jag funnit underbara vänner, vänner som kommer finnas i mitt hjärta livet ut. Monica som vi bor med är ett exempel. Hon är den starkaste, givmildaste mest underbara kvinna jag träffat. När vi var i Mombasa och satt på stranden precis utanför ett hotells marker, kom några av de anställda och sa att vi var tvungna att flytta på oss. Ägarna till hotellet ville det. Men Monica vägrade, hon menade att vi satt på stranden och den tillhör alla, hon kommer från Kenya och hon vet sina rättigheter. Efter ett tag gick dom och vi satt kvar, på stranden som tillhör alla. Hon berättade sen att det är många som inte vet om sina rättigheter och som flyttar snällt på sig, det gör henne arg, när människor med pengar tror att de äger allt i sin väg. Som sagt hon är otroligt stark och jag beundrar henne så mycket, allt hon ger till barnen på Wayowayo, hon är mer än deras danslärare, hon är en vän de kan vända sig till när något är jobbigt. Hennes son Callyn är helt underbar han också, jag älskar honom med hela mitt hjärta. Han tar inget för givet, blir glad om man gör något snällt inte bara för honom utan till hans mamma också. Jag gav Monica en klänning jag hade med mig från Sverige som jag inte vill ta med mig tillbaka. Monica blev jätteglad, och Callyn gav mig en stor kram och tackade för att jag var så snäll mot hans mamma. Han blev inte arg eller ledsen att jag inte gav honom något utan glad för sin mammas skull.
Att bo med dessa människor har varit underbart och jag kommer sakna dom när jag åker. Men jag vet att jag alltid kommer ha ett hem om jag kommer tillbaka till Kenya och det kommer jag göra!

En del  av mig vill stanna här men en annan del vill tillbaka till Sverige och min underbara familj och mina vänner där. Men jag finner en tröst i att jag kommer tillbaka och detta är inte ett hejdå, detta är ett vi ses!

Stora Kramar från ett underbart land (Polle polle, hakuna matata!) = ta det lugnt, inga bekymmer!

Kajsa

Jag och Monica dansar i hav

Jag och mina underbaraste underbaraste underbaraste underbaraste underbaraste!!!!!

Min nya familj i Kenya 

Världens underbaraste unge!

The love of Africa

Dagarna går fortare och fortare och nu återstår bara en vecka tills vi ska bege oss åter till Sverige. Tanken får mina ögon att vattnas även fast jag vet vilket kärt återseende det kommer bli att träffa alla i Sverige igen. Mitt hjärta har verkligen fallit för detta land, jag är så otroligt lycklig här och mest har jag nog människorna att tacka det för.

De 8 veckor jag har varit här har jag träffat på fantastiska människor, vuxna som barn, som har lärt mig så mycket om livet och vad som verkligen betyder något. Det finns så mycket kärlek här och så mycket glädje, trots att livsförhållandena ligger på botten för vissa.

Människor lever verkligen i nuet i Kenya, för det som finns här och nu, för varför grubbla över imorgon när den dagen inte är kommen ännu? Jag kan ibland bli så fruktansvärt arg över afrikansk tid men i slutändan så skrattar jag. Vi besökte en reagge konsert för någon vecka sedan som skulle börja klockan 6 men spelningarna började inte förrän halv 2 på natten och besvikelsen var stor vill jag lova. I Sverige hade det nog varit stor skandal och folk hade garanterat fått pengarna tillbaka för förseningen men inte här. Trots att besvikelsen även var stor bland kenyanerna så kom det ändå inte som någon chock och jag tog det mer som en erfarenhet i efterhand. Om det är något som kenyanerna(om man nu ska generalisera) verkligen är duktiga på så är det att se det positiva i det lilla och det smittas verkligen av och jag älskar det. Hur "jävligt" eller fel det än kan bli så finns det en positiv sida med allt. 

Förra veckan då jag och Kajsa hade varit i Mombasa i några dagar och skulle hem med bussen fick vi reda på att bussen vi skulle åka med var inställd men att det fanns en annan buss att åka med men det fanns bara säten längst bak. Jaha, tänkte vi, men det är klart vi tar de platserna, men hon som ringde och frågade lät väldigt fundersam hur vi skulle klara det men vi reflekterade inte så mycket förrän vi satte oss i bussen och insåg att vi inte kunde röra oss. Sätena framför oss var dessutom nedfällda så vi fick in princip ligga på varandra hela natten. En bussresa som skulle ta 6 timmar men tog rättare sagt 11. Hur jobbigt det än kändes så tog vi det hela med ironi och fnissade lite över det och hade det faktiskt ganska mysigt, trots att vi inte kunde röra eller känna våra ben! haha. Vi såg det positiva i det lilla och jag tror verkligen att det är något jag har omfamnat under min tid här.

Livet är hårt för många här men det finns nästan alltid något positivt att hitta i allt elände ändå och det är så vackert och något ALLA borde lära sig ifrån. En av mina nära vänner här berättade för mig när han bodde i slummen som liten och hur hårt det var och hur mycket kriminalitet och våld han fick stöta på som barn, men att han ändå aldrig skulle vilja byta bort den upplevelsen för att han har lärt sig så fruktansvärt mycket från det och det har gjort honom starkare framförallt. Och det är så fint att tänka så.

Jag tänker ofta på vilka småsaker människor klagar över i Sverige och det gör mig så fruktansvärt olycklig i hjärtat och det är en av anledningarna att jag inte ser så fram emot att komma hem igen. Jag vill inte höra folk muttra över hur kallt det är, klaga över den dåliga maten, vilka dåliga program det är på TV eller hur mycket någon har gått upp/ned i vikt. Det är sådana usla småproblem(som inte ens är problem) som gör en individ till bitter och negativ och det är så fruktansvärt onödigt och oanvändbart men problemet är att det verkligen smittar av sig från person till person och vi gör det utan att tänka på det. Jag minns när jag kom hem efter min volontärresa i Ghana och jag lovade mig själv att leva med samma livsglädje och tacksamhet som jag hade lärt mig att göra där borta, men eftersom mentaliteten ser annorlunda ut i Sverige var det lätt att återgå till det "vanliga" livsmönstret jag hade levt tidigare.  Vi smittas oerhört mycket av varandra och jag tror att det kan vara livsavgörande hur lyckligt ens liv blir beroende på vilken omgivning man väljer att ha runt sig. Och det går att välja tro mig. Nu låter det precis som att hela min omgivning i Sverige är sådana som klagar och är bittra över livet och så är det givetvis inte. Jag älskar Sverige på så många sätt, men mentaliteten är annorlunda och ska jag välja den som gör mig lyckligast så blir det utan tvekan den här. Därför kommer jag att åka tillbaka många många måååååånga gånger.

Den omgivning jag har haft omkring mig nu i 8 veckors tid har innehållit så mycket skratt, kärlek och glädje att jag inte ens kan sammanfatta det i en lång bok. Jag är så lycklig här och jag är inte redo att åka hem än, jag är inte redo att lämna alla lyckliga stunder, alla älskade ungar och alla nyfunna vänner, men jag vet att jag kommer göra det om en vecka. Tårarna kommer direkt då jag tänker på det men jag är så lycklig över att jag bestämde mig för att åka hit och en sak som är säkert är att jag kommer åka tillbaka hit nästa år. 9 veckor är inte länge alls, men jag ska verkligen ta vara på de dagar som finns kvar.

På lördag ska vi ha fest för barnen på wayowayo och vi ska även fortsätta med utdelningen till de drabbade i branden.

Hoppas ni har det bra hemma.

Lev med kärlek och omfamna varandra(trots att det är kallt ;) )

Anna Mandizi (bananas)

Jag och Callyn :) (Monicas son)

Jag, Kajsa och Fantastiska Monica. Tror inte det går en dag utan skratt när vi är tillsammans, vi har så himla kul ihop!

Elkana, en av barnen från wayowayo som också kom upp med mitt kenyanska smeknamn Anna Mandizi :) 

Askar, världens sötaste busunge! Hon ska alltid vara i någons famn :)

wayowayo-kids! Always with a smileee on their face!

Man blir så förbannat lycklig av dom allihop!

KÄRLEK till MAX

Jag och finaste Callyn, min nyblivne lillebror

the love of Africa

Att vara volontär

Att åka som volontär är helt underbart. Våra resor till Ghana (Anna), Nicaragua (Kajsa) och nu Kenya för oss båda är en del av våra liv. Att få se världen, möta alla människor, kulturer och samtidigt ge något tillbaka är nog det bästa med att vara volontär. Vi åker som elever inte som lärare, det finns så mycket att lära sig.

Det viktigaste att tänka på när man åker iväg, det är främst att det är du som har något att lära dig och inte tvärtom. Åk inte med visionen att du ska tillrättavisa människor hur det ska vara och hur de kan lära sig från Sverige etc, och åk inte heller med visionen att du ska rädda världen.

Det kan vara svårt att finna sig till rätta i den nya kultur man möter i landet och framförallt svårt att acceptera de levnadsförhållanden som finns och de seder och traditioner människor lever efter. För att inte tala om Masaikulturen som fortfarande ser omskärelse på flickor som en symbol för att bli kvinna. En helt galen tradition som också kränker de mänskliga rättigheterna men något man inte riktigt kan förändra på plats som volontär. Man kan inte åka som renodlad svensk och sätta stopp på saker på en gång, utan man måste på något sätt ta seden dit man kommer. Det betyder att man ibland får svälja sin stolthet och sina principer och öppna sina sinnen. Det handlar om att omfamna det man möter även om det ibland är på både gott och ont. Vill man förändra något väldigt mycket i den nya kultur man hamnar i måste man först och främst lära känna sig själv. Man kan inte ändra på människor och man kan heller inte ändra på världen, men vad man kan ändra på är sitt sätt att se på världen och på dess människor, då förändrar man också sitt beteende gentemot andra - och där kan man göra en förändring som volontär.

 Många frågar oss som hur det går till väga när man åker iväg, de säger att det är något de alltid velat göra och till dom säger vi bara: Gör det! Det finns många vägar att gå, folkhögskolor, organisationer m.m., låt inte okunskapen och pengar(kostar betydligt mindre att åka som volontär än på charter) hindra dig! Vi tror att många hindras av den osäkerhet som finns med att åka iväg som volontär. Men den här osäkerheten är ofta bara ovissheten med att inte veta vad som väntar. Det är ganska uppenbart att en volontärresa inte lika säkert som ett all inclusive hotell på Kanarieöarna eftersom du åker till platser där människor ibland lever bland fattigdom, svält, korruption, konflikter, sjukdomar etc. Men låt inte det hindra dig även om det låter förfärligt. Det är en del av volontärresan och du kommer missa så mycket underbart om du väljer Greklandresan före Kenyaresan ;) Det är självklart att det ibland är påfrestande att vara här men det ger näring till själen och man fylls av en tacksamhet som varar väldigt länge och gör dessutom vardagen betydligt enklare. Du uppskattar det du har och ser det positiva i det lilla. Det ger mening till livet.

Här kommer en av de dikter som Kajsa har skrivit under tiden här (som förklarar mycket av det som står ovan varför vi har valt att åka hit)

Breathing

Helping people is like breahting. I need it to stay alive. 
Take my voice and I will stop breathing, lock me in and you will kill me. 

Helping people is like breathing. I do it without thinking. It makes my heart beat. 
Try to stop me and my heart will stop beating, put me down and you will kill me.

Helping people is like breathing. I do it both fast and slow. Hunt me down and I will found it hard to breathe, Stand in my way and I will fight until I fall. 

Kiberaslummen, ett exempel på ett område där volontärarbeten sker

Tack vare generösa bidrag från Sverige kunde vi vara med och hjälpa familjer som drabbats av en brand i Kibera.

Här ger Kajsa ett kok-kök med Ugalimjöl. Väldigt uppskattat.

Här andas vi för fullt 

/Anna & Kajsa

JUST DANCE

Hej ni fina. Ännu ett uppehåll från bloggen men jag ska göra ett litet ryck för att ni ska få veta vad som har hänt här på sistone!

För två veckor sedan hade vi en dansuppvisning på National Teatern i Nairobi tillsammans med alla underbara barn som tillhör dansgruppen här på wayowayo.

Det kändes så lustigt att uppvisningen dök upp så snabbt men veckorna har verkligen bara runnit iväg nu på sistone. Att ta del av dansen här på wayowayo har varit bland det bästa jag gjort i mitt liv. Dels för att jag har lärt mig så fruktansvärt mycket från både Monica men också från alla barn som är med och dansar. Det är en fantastiskt grupp där alla samarbetar med varandra och vill de bästa för alla.  De är alla där för att utvecklas och för att de älskar att dansa och jag har nog aldrig sett barn med en sådan passion för dans.

När Monica räknade in oss i deras dansprogram trodde jag först bara att det var för att vi skulle få lära känna barnen, vilket vi förstås har fått göra, men hon räknade också in oss i att uppträda tillsammans med dem på National Teatern här i Nairobi. Först blev vi nog alla lite skärrade och fundersamma på hur det skulle gå, men när vi väl satte igång kändes det ganska direkt som att vi blev en del av gruppen. De tog alla emot oss med öppna armar och därefter blev dansen inget problem.

Tillsammans med en hel del andra talangfulla bidrag gick vi upp på scnenen och allt gick så snabbt trots att det var några låtar. Vi deltog i 4 låtar, två låtar är igenkännbara och de andra är remixar - Listen med Beyoncé och We are the children med Michael Jackson. Huvudlåten i uppvisningen heter Skeleton och syftet med den är att visa att vi alla har ett skelett och därmed samma värde, och med det här skelettet ska vi röra på våra kroppar.

En låt som jag har gått och nynnat på under mina veckor i Kenya och som jag ska be Monica ge mig en kopia på. Det är den sortens låt som du in princip måste dansa till när du hör den, helt fantastisk!

Hur som helst, uppträdandet gick väldigt bra och alla var nöjda, vi fick mycket beröm över den "mångfald" som vi faktiskt hade på scen - Muzungus(vita) och barn från åldrarna 5 - 16 år, vilket gjorde uppträdandet ganska unikt, trots att jag var betydligt mer impad över övriga uppträdanden. Det var en stor blandning av bl.a skådespel, akrobatisk dans, traditionell afrikansk dans. Temat för dagen var Slum Show med syfte att belysa hur viktigt det är för människor i slumområden att få visa vad de kan men också visa ATT många av dem har stor talang att lyckas.

Jag tror det är jätteviktigt att det anordnas event som skapar möjligheter för människor i slummen att lyckas, för det är svårare än man tror. Har man inga pengar är det svårt att ta sig någonstans här i Nairobi och utvägen att lyckas blir antingen kriminalitet eller genom ren tur på att någon ska få syn på en. Allt handlar om kontakter. Gällande barnen i dansgruppen i Wayowayo så försöker vi och andra involverade att få barnen att känna till sina rättigheter och komma bort från den kriminalitet som faktiskt råder i Kibera.

Här finns det barn som lever med gäng för att de inte har några föräldrar och dessa gäng försörjer sig på att stjäla. En ganska obehaglig uppväxt för ett barn, så man kan ana hur lätt det är för barn att hamna snett. HIV/AIDS är väldigt utbrett här i slummen och många föräldrar klarar inte av att ta hand om sina barn för att de är alldeles för sjuka och därmed söker barnen sig till någon trygghet.

En trygghet som man långt skulle kunna kalla tryggt hemma i Sverige. I många fall är barnen verkligen slavar i sina egna hem och det är inte ovanligt att barnen är föräldrarnas enda inkomst för att de själva inte orkar arbeta. Barnens förhållanden är ibland värre än föräldrarnas och det är t.ex. inte ovanligt att barnen får sova på golvet om hushållet endast har en säng. Det hårda livet i slummen börjar direkt och man får tidigt känna av att man måste klara sig själv.

Jag vet inte hur många barn jag ser varje dag som går runt hela själva här i Kibera. Vandrandes och sökande efter mat som familjen inte har råd att ge eller efter ett nytt hem, en ny trygghet, som fungerar ett tag.

 Sedan finns det så klart föräldrar som gör allt för sina barn här och för att de ska lyckas. Alla inkomster går till skolavgifter för att de vet hur viktigt utbildning är och ofta för att de själva aldrig har haft råd att gå i skolan. Utbildningen i Kenya är gratis men det tillkommer kostnader som är en stor börda för den fattigdom som råder här i Kibera.

Vi har bestämt oss att stödja ett barn var av de som dansar i wayowayo. Med stöjda menar jag betala för barnets skolutgifter under ett helt år, en summa som går på ca 800 kronor. Ganska lite pengar med tanke på hur mycket nytta det gör. Vår förhoppning är att fortsätta med detta år efter år, så att alla barn i wayowayo får chansen. Med detta "stipendium" hoppas vi kunna uppmuntra barnen ännu mer att fortsätta dansa.

Vi vet hur mycket ljus som tänds när man ser möjligheter med det man gör och jag tror det är viktigt för barnen att känna att de lyckas med något för att vilja fortsätta och eftersom skolavgiften är en stor börda att ha råd med, hoppas vi kunna underlätta för några barn per år.

För drygt en vecka sedan deltog barnen i danstävling på Village Market här i Nairobi. (Stort shoppingcenter). Barnen gjorde stor succé och fick 1:a och 2:a pris i alla gruppuppträdanden samt vann även publikens hjärtan och fick därmed ett till 1:a pris. Det var underbart att se barnen leverera men framförallt att se hur lyckliga de var över att vinna och bara få synas. Att delta i den här tävlingen kostade en hel del pengar med med hjälp av donationer och sponsor kunde barnen delta tillsammans med övriga deltagare som en del t.om. kom från överklassen.

Efteråt samlades vi alla i en matatu för att åka hem och sjöng under hela färden hem - We like to wayowayo, we like to wayowayo, we like to wayoooooo.

De här barnen får hela mitt hjärta att le och skulle jag kunna ge dem allt gott i världen skulle jag göra det..  det kommer fällas många tårar när vi säger Hej då men om ca en vecka har vi avskedsfest och då ska vi dansa och ha kul.

Hoppas ni har det bra där hemma(fast jag vet att det är snuskigt kallt... :( )

Kram!

Här kommer lite bilder:

Scenen på National Teatern där vi uppträdde!

Claire visar stolt upp sina danskläder

Barnen leverar på Village Market

Skeleton!!

Attityd!

Barnen uppträdde också med en dikt om att göra rätt val i livet

Hon gick upp och tog emot första priset