Kulturskillnader

Hej på er alla!

Vi känner att bloggandet verkligen har stannat av mer och mer ju mer tiden går här. Det är en läskig känsla att det endast återstår lite drygt tre veckor tills vi ska lämna detta underbara land.

Jag älskar detta land och jag känner mig mer och mer som hemma. Ett land som till en början var rätt förvirrande där allt såg likadant ut och de första veckorna följde vi efter Monica som en svans till platser som vi inte kände oss säkra på att ta oss till själva. Det var absolut en trygghet och vi är nog alla tacksamma över all hjälp vi har fått av alla generösa kenyaner, men ju mer tiden går, ju mer vill man också klara av på egen hand.

Det är däremot inte det lättaste att ta sig till alla ställen här och jag har märkt att man får helt olika beskrivningar på vart ställen finns, samt även hur långt det är till ställen. Jag och Kajsa skulle idag promenera till ett mindre köpcentrum från nakumatt (där vi handlar mat i närheten av Ayany) och fick olika beskrivningar av alla vi frågade. En person sa att stället låg 2 meter från Nakumatt, en annan sa att det låg precis bredvid Nakumatt runt hörnet, en tredje sa att det låg 10 minuter ifrån Nakumatt och en fjärde sa att det låg till vänster om en bensinstation! Trots att vi inte frågade personerna på ett och samma ställe var det som att de uppfattade destinationen på helt olika sätt.

Förra veckan skulle vi bege oss till en fotbollsmatch i närheten av Kibera och jag vet inte hur många timmar vi försökte ta oss till platsen. Vi tog hjälp av Don, en slumpojke från dansgruppen som ivrigt försökte hjälpa oss att hitta dit, frågade personer längs vägen som alla gav olika beskrivningar och när vi äntligen lyckats ta oss dit fick vi reda på att matchen var inställd - African time - Underbart men ibland en gnutta störande.

Allt blir så ovisst ibland och man vet inte om man ska chansa och säga en timme tidigare till taxichauffören eller komma några minuter senare till bussen. I torsdags när jag och Kajsa skulle åka buss från Nakuru hem till Nairobi kände vi oss ganska avslappnade med att bussresan endast skulle ta 2  timmar och hade faktiskt redan räknat med att det skulle ta någon timme extra, men fortfarande lite bortskämda med punktligheten i Sverige så visade det sig att det skulle ta hela 7 timmar att komma hem.

När vardagen är så oviss just tidmässigt är det svårt att planera in allt för mycket under en dag så resultatet blir att man tar allt som det kommer- PolyPoly, som har blivit ett uttryck som vi alla tjejer använder oss av. Det betyder - Ingen stress eller Sakta Sakta.

Tiden är väldigt oväsentlig och man får saker gjort när det passar. Jag tycker att det är en fin tankegång och något vi "västlänningar" borde inspireras av. Om jag jämför min vardag hemma i Sverige med den jag har här så har jag ett sånt lugn i mig hela tiden medan hemma i Sverige är det alltid så mycket som ska göras och som "verkligen inte kan skjutas upp!". Alla dessa krav som vi har byggt upp både på grupp-, samhälls-, och individnivå som bara stressar oss och skapar oro för framtiden. Jag önskade att jag kunde leva som jag gör här hemma i Kenya, men jag vet hur enkelt det är att halka tillbaka in på samma spår eftersom man påverkas så starkt av sin omgivning, men jag ska försöka så länge det går.

Något annat som jag verkligen har fått lära mig här, är att inte ta så "hårt" på allting gällande säkerheten i landet. Vi var allihop och såg Nairobi -Half life som kort och gott handlar om det hårda livet i Nairobi och hur svårt det kan vara att lyckas om man inte har ekonomiska tillgångar. Utvägen för många blir kriminell verksamhet som t.ex. att hijacka bilar på resande fart. Något som jag aldrig ens funderat på sedan jag kom hit för att jag känt mig trygg men filmen fick faktiskt mig att öppna ögonen för hur verkligheten faktiskt ser ut här och hur vanligt det faktiskt är. Under filmen blev jag lika förvånad över vilken ironi som finns gällande brottsligheten här och hur underhållande kenyaner tycker det är när någon berättar om något brott de varit med om. Filmen var enligt min mening fruktansvärd (fast bra!!) och huvudpersonen fick ta så mycket skit från alla håll och medan jag nästan ville blunda vid vissa scener, satt kenyanerna och skrattade högt. Min taxichaffis Tom berättade senare att han blivit av med sin bil av några gangsters och blivit dumpad i en skog och blivit tvingad att ta av sig alla sina kläder, därefter hotad att han ska dö inom kort. Därifrån fick han springa alldeles naken till närmsta hjälp han kunde få. En händelse som skulle säkerligen bli stor skandal i Sverige, men som många skrattar åt här, även Tom som fick vara med om den skammen. Jag tycker att det är underbart att människor tar så lätt på saker här och jag tror att de bygger upp ett starkt psyke genom att släppa händelsen direkt och skratta åt det, för varför ska man elta och elta, det som redan har hänt? Det är givetvis läskigt för stunden, men - what doesnt kill you makes you stronger.

Brottsligheten har även jag fått märka av. För en dryg vecka sedan satt jag i en Matatu I Kibera och kände hur en man röck tag i min handled och skulle åt min klocka. Han fick ett ganska svagt grepp så han lyckades inte få tag i klockan men det kom verkligen från ingenstans och jag gick väl runt och ältade det under dagen att jag minsann "nästan hade blivit rånad", vilket kenyaner förmodligen inte ens skulle nämna, eftersom det hände ju inte.

Men förra torsdagen så hände det minsann på riktigt! Vi var ute på en reaggeklubb och jag hade gått ut från stället ett tag för att ringa en vän(det är inprincip omöjligt att ringa på en nattklubb här eftersom musiken är så sjukt hög) och precis då vi hade lagt på kommer det en man som verkar vara vilken trevlig kenyan som helst, men helt plötsligt rycker han telefonen från mina händer, springer iväg och hoppar in i en bil och försvinner, sjukt otippat.

En taxichaufför står alldeles intill och observerar händelsen, frågar om jag vill hoppa in i bilen och köra efter honom, vilket tydligen är ganska vanligt här(!). Självklart blev jag chockad men själva mobilen i sig har ganska litet värde för mig och det är lätt att skaffa en ny. Det första jag tänkte när jag blev av med den var att jag tappade en video som jag hade filmat på några söta barn en vecka tidigare, haha, men utöver det så släppte jag det ganska direkt. Ingen idé att älta det förflutna.

Kenyanerna inspirerar mig, de får mig att släppa oro och fokusera på det som är HÄR och NU. Och just nu fortsätter jag att med att omfamna landet, innan det är dags att bege sig hemåt.

Hoppas ni har det bra där hemma!

Kramar & Kärlek

Anna

Mer om insamlingen och annat nytt!

Hejsan!

Ni är säkert nyfikna att se vad era pengar ni skänkte gick till. Det har varit lite bestyr med allt men nu har vi äntligen börjat dela ut paketen med förnödenheter till familjerna. De har varit otroligt tacksamma och det är en underbar känsla att vara en del av den glädjen som lyser i deras ögon när de tar emot gåvorna. Deras ord och deras leenden kommer följa med oss hela livet.

Första gruppen kom i Torsdags, då var det 20 familjer som kom till Wayowayo. Det var rörigt då vi inte hunnit köpa allt, och då Malin och Frida åkte iväg på en resa återstod bara jag, Anna och Monica som skulle fixa med allt. Men det löste sig tillslut, vi var glada och de var glada.

Tårarna höll på att komma gång på gång då man såg hur deras tacksamhet lyste. Asante Sana och God bless you var ord som vi fick höra säkert 10 gånger av varje person.

Efter denna utdelning upptäckte vi att avundsjukan för de som inte fått något var stor och det började komma flera som inte stod med på den listan vi ordnat med namn och nummer. Det är underbart att ge något till de som saknar allt, men det är jobbigt att inte kunna ge detta till alla. Så nu i fortsättningen kommer de komma en familj i taget, detta för våran säkerhet. Det kommer ta längre tid men det blir bättre i längden. Människorna i området som drabbades är desperata, vilket vi kan förstå men med denna desperation försvinner respekten. Vi skulle mer än gärna vilja hjälpa alla men det kan vi inte och någon gång måste vi säga stopp.
Just som vi skriver detta inlägg knackar det en familj på dörren, en man förklarar att han har skrivit upp sig på listan och efter att ha kollat ser vi att det stämmer. Men vi kan inte göra något utan Monica. Han luktar sprit och fortsätter prata trots att vi säger att han måste vänta. Det är tragiskt att se den verklighet som råder här och även om det är underbart att vi har kunnat hjälpa så många, så blir man lite ledsen att man inte kan hjälpa alla, men om alla kunde hjälpa någon, så skulle det verkligen förändra.

För allt bidrag vi har fått in har vi kunnat köpa ett paket till varje familj som innehåller: En filt, en hink (till att tvätta kläder i), tvättmedel, ett kolkök (jiko), en gryta, 2 paket ugalimjöl (majsmjöl), ett kålhuvud och en påse grillkol för att kunna laga mat.

VI VILL TACKA ER ÄN EN GÅNG NI SOM HAR SKÄNKT BIDRAG TILL DET HÄR. NI HAR VARIT SÅ UNDERBARA!
Hittills har vi kunnat hjälpa 60 familjer och det verkar bli ännu fler. Ni som inte har kunnat skänka bidrag men fortfarande känner att ni vill göra det ; det är fortfarande inte försent. Hör av er på kommentar så ger vi detaljer på en gång!

Förutom arbetet för insamlingen så har veckan bestått av en hel del arbete på wayowayo med dansprojektet och hantverket. Vi håller på att göra två filmer om hantverket och dansen på wayowayo. Vi har träffat ordförande för organisationen Global Relations som har bytt idéer med oss om våra framtida planer om att sälja smycken från wayowayo. Vi har även besökt en skola som Global Relations har varit med och startat upp samt även en "löpskola" sk. Running Relations där 12 kenyaner tränar löpning och bor tillsammans. Sjukt atletiska och snabba, ingen vi skulle vilja jogga med om vi väl tog tag i träningen en dag ;)

Skolan vi besökte var helt fantastiskt och barnen så otroligt entusiastiska med frågor om Sverige. Vi fick alla fyra sätta oss med några elever var och ha en pratstund med dem och de fick fråga exakt vad de ville. En av tjejerna i min grupp(Annas) frågade om det var ett brott att ha en pojkvän i skolan. Jag skakade på huvudet och sa att kärlek är tillåtet även i grundskolan och utanför skolan. Hon såg alldeles chockad ut varpå hon berättade att det var totalförbud på skolan eftersom det kunde störa studierna, men även på fritiden var det förbjudet, speciellt om man kom från andra stammar. Andra frågor som kom upp var - Finns det tjuvar i Sverige? Är det tillåtet att slå barn i skolan om de inte sköter sig? Vad äter man i Sverige när det inte finns Ugali? Har du facebook?

Frågor som fortsatte och blev ännu fler när vi(Kajsa och Anna) undervisade om mänskliga rättigheter för en 6eklass i slummen i fredags. Undervisningen blev till en intressant diskussion där vi försökte lyfta upp det barnen tyckte var deras rättigheter och vad de kunde göra som individer för att öka deras rättigheter. Något som barnen fastnade på var polisers rättigheter att skjuta i försvar, något som är alldeles för korrupt här. Det kändes lite som att en del av barnen trodde att en polis ska få skjuta andra bara för att han kan det, inte bara för att det handlar om försvar. En del av dem trodde att om en tjuv går in i ett hus och tar saker så har en polis rätt att skjuta honom - vilket förstås inte är lagligt, men som tyvärr är verkligheten här. Poliserna försöker även med allt för att tjäna pengar och kunna sätta det i sin egen ficka, vi har redan träffat poliser som "försöker" hitta fel på bilen men hittar inget men ska ändå ha sina pengar...

Att undervisa har varit roligt även om det bara blev några få gånger för nu har barnen fått skollov. Vi avslutade lektionen om MR med lite hänga gubbe, björnen sover och bro bro breja, något de tyckte var jättekul och blev ett hejdundrande liv.

Vi har också träffat våra fina svenska vänner Erik och Ville i veckan. I Onsdags var vi på en jättekänd köttrestaurang här i Nairobi (där de tidigare har serverat Kamel och Zebra bland annat), Carnivore, kanske inte favoriten bland oss som inte käkar kött, men de hade ändå fantastiskt god vegetarisk kost! På torsdagen gjorde vi ett besök med dem på en lokal reggaeklubb, Rafiki's och hade det riktigt trevligt.
Imorgon åker Erik och Ville vidare till Rwanda och sedan till Ghana. Vi kommer sakna dem här i Kenya men håller tummarna på att det blir en återträff i Sverige någon gång. Ibland har man riktigt tur med resesällskap och det hade vi verkligen på Masai Mara Safarin. Tack Erik och Ville för alla fina stunder och de eviga skratten vi fått dela, de kommer vi leva länge på.

Helgen har bestått av en hel del dans och nu är det bara en vecka kvar tills vi ska uppträda tillsammans med barnen på the National Theatre of Nairobi. Idag har vi provat kläder tillsammans med barnen och valt ut det vi ska ha på oss på showen. AHH! Vi kan inte riktigt förstå att vi ska uppträda med dessa talangfulla barn och vara en del av deras projekt... men nu får det bli som det blir. Vi har i alla fall haft så sjukt roligt med alla barnen och hoppas verkligen att dansprojektet på wayowayo kommer fortsätta längeeeee till. Trots att det är mer än 4 veckor kvar fasar vi redan för hur det kommer bli att ta farväl av dessa underbara ungar. De har påverkat oss på djupet med deras passion för dans och det sätt vi har fått ta del av deras liv.


Malin och Frida har gett sig iväg mot Mount Kenya i 6 dagar och vi planerar att göra en resa till Nakuru och se på Flamingos på tisdag, men bara över två dagar.

Hoppas ni har det toppen där hemma! Vi längtar inte hem men vi saknar er!


Kramar

Anna och Kajsa


(Bilder kommer snart)

Uppdatering angående vår insamling

Här kommer ett inlägg som egentligen skulle ha publicerats i onsdags, men kommer lite dagar försent och det har hänt en del sen dess.. därför kommer vi skriva ett inlägg snart igen om hur det har gått..


Tiden går och nu känner vi att det är dags att ni ska få ta del av hur det går för oss med vår insamling av pengar och utdelningen av förnödenheter till de som drabbades i branden i Kibera för nästan två veckor sedan. Vi är väldigt tacksamma för de bidrag vi har fått och vi kommer kunna göra mycket med pengarna.

Några dagar efter att insamlingen startat gick vi till ett stort varuhus för att se vad vi kunde göra med de pengar vi hittills hade fått in. Vi plockade ihop ett "paket" bestående av en filt, ett kolkök, kol, en tvätthink, tvättmedel och lite mat eftersom dessa saker alltid kan komma till nytta. Pengarna vi hade fått in skulle räcka till 50 sådana paket/familjer. Eftersom det inte fanns tillräckligt av alla dessa saker i butikens lager, fick vi beställa dem och snällt vänta på att butiken skulle höra av sig. Nu, en vecka senare, har vi fortfarande inte hört något från dem och idag ska vi ta nya tag.

Vår förhoppning är att vår beställning finns klar när vi kommer till butiken idag, men vi anar att så inte är fallet. Om inte kommer vi börja med att köpa det som finns för närvarande så att utdelningen kan börja.

De som kommer att få dessa paket först är några av de 40 familjer som vår kenyanska vän Monica fick kontakt med direkt efter branden. Monica har bott i trakten länge och känner till det drabbade området. Hon kan mer diskret än oss visa sig där och ta reda på och samla in kontaktuppgifter till drabbade personer. Då de insamlade pengarna kommer räcka till fler än de familjer hon varit i kontakt med, kommer vi samla in flera uppgifter på samma sätt. På grund av att området var väldigt oroligt i samband med branden kunde vi inte ta oss dit för att se det med egna ögon. Nu har vi hört att det börjat lugna sig och vi kommer kunna ta oss dit inom kort. När vi har fått hem förnödenheterna kommer vi ringa familjerna som får komma och hämta dem på Wayo wayo (organisationen vi arbetar för) i utkanten av Kibera.

Detta är vad vi vet just nu, och vi tyckte som sagt att det var läge att dela med oss av informationen till er. Saker och ting kan komma att ändras men detta är vår plan nu.

Mer info kommer så småningom.

Hoppas ni har det bra där hemma!

Kramar / Frida och Malin och de andra

Här kommer lite bilder från branden (dålig kvalité eftersom det är mobilkamera.. man får vara rätt diskret med kameror i området för huvudtaget)

Här fick drabbade familjer skriva ner sina namn och telefonnummer

El-ledningen som de tror orsakat branden

Många av de drabbade var barn

Masai Mara

Hej och hopp !

Förra helgen åkte vi på en utflykt till ett område syd-väst om Nairobi: Masai Mara! Som är ett av de största safariområderna i Kenya. Vi steg upp kl halv sex på fredagen och var beredda att åka. Men då kommer Monica in och säger att det blivit ändringar i planerna och frågar om vi kan åka på lördagen istället. "African Time ...oh yes" Som plåster på såren kommer vår chaufför och hämtar upp oss istället för att vi ska gå en halvtimme till startpunkten för resan. Vi fick också reda på att vi skulle åka med två killar från Linköping (världen är liten).

Resan dit var en upplevelse i sin egen kategori då vi fick lite ont i rumpan av allt skumpande. Vi var alla lite irriterade på vår chaufför och undrade vad det var för safari vi skulle på egentligen, när han inte ens kunde stanna på vägen så vi kunde ta bilder. Vi tror att vår dåliga inställning till honom smittade av sig och han tog automatiskt till sig den rollen tills vi bestämde oss för att berömma och uppmuntra honom istället och han förvandlades till en underbar människa. Och visst är det fantastiskt vad ens inställning kan påverka?

Sex timmar efter avfärd var vi på plats i Masai Mara. Vi togs emot av masaiier som visade oss runt på campingplatsen där vi skulle tillbringa två nätter. Vi hade nog alla en bild av att vi skulle bo i små trånga tält, men tälten var gigantiska med varsin stor säng och hade till och med toalett där det gick att spola(!).

Efter att ha ätit lite lunch och vilat lite efter den långa, skumpiga färden gav vi oss av på en tre timmars resa på savannen. Utanför grinden till parken, blev vi "attackerade" av massaikvinnor som ville sälja smycken till oss. Som tur var satt vi kvar i minibussen. Sen bar det iväg för att kolla på zebror, antiloper , geseller, bufflar, giraffer som vandrade fredligt tillsammans längs savannens slätter och (annas favorit) lejon. Lejon såg vi två gånger. Första gången var det sex honor, en unge och en hane som låg och sov efter att ha ätit en buffel. Andra gången såg vi en hane och en hona som parade sig ca fem meter från vår minibuss, typ ca 10 sekunder, sen var det färdigt..

Redan efter första dagen fick vi en känsla av vilken frihet som råder på savannen. Det går inte att jämföra med något annat och absolut inte djurparker hemma i Sverige (som vi förmodligen aldrig mer kommer att besöka) Det var så fantastiskt att se djuren röra sig så fritt och leva sina liv utan en massa stängsel. Dag två kom vi fram till Mara-floden där flodhästar och krokodiler rörde sig i vattnet och ovanför floden rörde sig gnuer som ville ta sig över. Vi stannade på platsen cirkus en timme för att få se lite "action" men ingenting hände. Safarikillen berättade att ca 10 % av dem gnuer som går över floden dör, så vi var ändå lite glada över att slippa se ett blodbad i floden.

Den dagen fick vi även se en hyena som låg och vilade på vägen vi färdades på, men reste sig och sprang vid sidan av bilen och visade upp sitt vackra jag. Jag(Anna) hade inte direkt någon bild på hur en hyena såg ut annat än de fula hyenorna från lejonkungen så jag blev positivt överraskad över vilket fint djur det är. Vi såg även en geopardhona eller leopardhona (svårt att avgöra) med två ungar. De är otroligt vackra med deras mönster på pälsen.

Dag tre lyckades jag (Kajsa) se en noshörning, vilket är mycket ovanligt att se i Masai Mara. Till och med vår chaufför blev glad och vi hade lyckats se "the big five" ¨. Det var en s.k "svart" noshörning, som är mer skygga en den s.k "vita" noshörningen. De är mycket lika varandra dock.

Safariresan avslutades med en promenad till en Masaiby. Där fick vi ställa frågor, ta bilder och se hur de lever. Detta kostade 1600 shilling (vilket motsvarar ca 130 kr). Det var spännande att se hur de levde      , hur deras kultur ser ut, vissa saker var jobbiga att lyssna på utan att bli upprörd. Tillexempel om omskärelse av flickor och månggifte. Barnen vi mötte där såg sjuka ut och hela deras ansikten var täckta av flugor. Malaria är vanligt förekommande i byn, speciellt under regnperioderna vilket är nu. Dessutom måste masaiierna flytta vart 9e år p.g.a att husen äts upp av termiter. Det är kvinnorna som bygger husen och även de mesta av hushållsarbetet. Männen står för jakt och djurhållning.

För att bli en manlig masai måste man döda ett manlig lejon och ta hem huvudet hem. Detta görs i en grupp på 20 pojkar. Vi fick två och två följa med in i ett hushåll där det var mörkt, rökigt och extremt trångt. Jag och Kajsa slog oss ner med några masaier och frågade bland annat vad deras kost bestod av. Vi höjde ögonbrynen lite extremt när de berättade att de dricker blod med mjölk. Blodet tar de ifrån sina kor och samma sak med mjölken. En mardrömsmiddag att bli bjuden på om man inte visste om det tidigare, men nu vet vi vad vi ska undvika. Såklart åt de även annan mat som t.ex. ugali, men ingen större variation än så.

Vi fick även se när masaiierna hoppade och sjöng/dansade. Männen sjöng med djupa röster för att låta som lejon, deras dans handlade just om att döda ett lejon och bli en man. Avslutningsvis visade de sina kända smycken och försökte ivrigt att sälja till oss alla.

En intressant kultur att ha tagit del av men som på många sätt kan vara svår att acceptera.

Det var tre intressanta,roliga och givande dagar i Masai Mara!

Nu är vi tillbaka i Kibera och vår vardag fortsätter!
Hoppas ni har det bra där hemma!
Kramar Kajsa och Anna

Här kommer "lite"bilder-

En flodhäst som på håll ser ganska snäll ut :)

Ville(en av killarna från Linköping) försökte se ut som en grekisk gud på vår resa 

En undrande hyena, så söt!

Med ett ben i Tanzania och ett i Kenya

Då kan man tickat av att man varit i Tanzania då ;)

En krokodil

Ojdå, lite djurporr

Men det var snabbt över, även om honan verkade vilja ha mer..

Leopard eller Gepard? 

Kika på flodhästar 

En ensam Zebra på savannen

Inte en helt ovanlig syn att se zebror vandrades efter varandra

Erik(den andra killen från Linköping) och Frida

Och så den eftersökta noshörningen som Kajsa fick syn på först av alla (Stolt är hon minsann;)

Lite masai-hopp!

Här visade de hur man gjorde upp eld

Ville och Eriks nya masaiivän

Barnarbete i byn var ingen ovanlig syn! 

Sång och dans bjöd de kvinnliga masaiierna på!

Hemma hos några masaiier som hade världens hårdaste säng! ( typ som att ligga på betong!)

Något masaiierna är fantastiska på är smycken !

Så här såg några av barnen ut. Söta men visst ser de sjuka ut?

Ps Ni som undrar hur det går med insamlingen till de drabbade familjerna i Kibera efter branden, så kommer ett inlägg om det snart ds.

Brand i Kibera

Igår uppstod en brand i Kibera-slummen, som förstörde 400 bostäder. Minst fyra personer dog i branden och ca 2000 blev hemlösa. Redan innan branden, levde dessa människor på marginalen, och nu har de inga av sina ägodelar kvar. Vissa insatser har gjorts av Kenyas premiärminister, för att de hemlösa ska ha någonstans att sova, men mycket mer behöver göras.

Eftersom vi befinner oss i Kibera, ser vi en stor möjlighet att kunna ge direkt hjälp till de drabbade. Det kan vi göra genom att köpa t.ex. kol-kök (ett kolkök kostar ca 50 kronor och kan användas tills vidare för en familjs matlagning), filtar, mat, kläder... ja, egentligen vad som helst som kan vara till nytta. Eftersom vi är på plats kan vi se till att hjälpen når dit den ska; att den inte hamnar i några mellanhänder.

Just nu är det turbulent i området och vi har ännu inte kunnat se hur det ser ut. Därför satsar vi på att kunna lämna våra bidrag på onsdag nästa vecka. Vi har redan fått tag på namn och nummer till ca 40 av de drabbade familjerna, som skulle uppskatta all hjälp de kan få. Själva kommer vi att bidra med pengar, och hoppas att ni är villiga att göra det också. Alla bidrag är värdefulla, även om det så bara är en tjuga (i slummen är tjugo kronor vad en person lever på/dag).

Kontakta den av oss som du känner bäst, via meddelande på Facebook eller via mail (friismalin@hotmail.com, frida.arwidson@gmail.com, erikaanna@msn.com, kajsa.uvenberg@hotmail.com) angående ditt bidrag, så lämnar vi ut kontonummer.

Som sagt - på onsdag nästa vecka kommer vi börja dela ut förnödenheterna, så innan dess vill vi gärna se pengarna på kontot (men utdelningen kommer såklart att fortsätta så länge vi får in pengar) :)

Tusen tack för hjälpen!

/Malin och Frida i kompani av Anna och Kajsa