måndag 17 december 2012

Kecho Kenya!

Kecho Kenya!

Nu är det verkligen snart över för denna gång! Det har hänt så mycket under denna resa, många händelser men också mycket i mig själv. 

Igår har jag varit med barnen stora delar av dagen och jag har kommit på mig själv att nästan börja gråta för att jag kommer sakna dom så mycket. De har skrivit historier eller tankar kring bilder de tog förra veckan över slummen. Dessa historier och bilder kommer jag använda i ett projekt jag och Anna ska starta. Vi ska göra en bok, med bilderna som barnen tagit tillsammans med historierna de skrivit, denna ska vi sedan trycka och sälja för att få in pengar som ska gå till Wayo wayo. Jag satt och läste vad de skrivit och kan inte annat än att beundra dom allihop. Så underbara texter. 

I Lördags hade vi en fest för barnen på Wayo wayo, vi blåste upp ballonger och bjöd på snacks och dricka. Dessutom hade vi en överraskning till barnen, vi hade ett litet luciatåg. Jag var Lucia (äntligen), Malin var tomte, Frida stjärngosse och Anna var pepparkaksgubbe (ja vi hade en i vårt tåg). Vi var mycket fina. 
Men vi var inte de enda som hade en överraskning, barnen hade 12 stycken till oss också. De sjöng, dansade och höll tal. Jag och Anna grät under flera av dom för att vi kommer sakna dom så mycket och för att de är så underbara! Sen hade vi tillsammans med Monica en till överraskning till barnen. Vi fyra och en kille som jobbat på Wayo wayo men som nu bor i Sverige vid namn Paul ska varje år ge 5 av barnen pengar som ska gå till deras studier. Det kommer vara 10 000 Ksh (Kenyanska shillings) vilket motsvarar 800 svenska kronor. Det kallar vi för Wayo wayo Africa Sholarship Program! De barnen som fick det i år var Elkana, Don, Salma, Abraham och Claire. De blev jätteglada och även de andra barnen kom efteråt och tackade! Att kunna göra det här en gång per år betyder så mycket för dom och det känns underbart att kunna göra det för dom. 

Idag är det sista dagen här, då ska jag umgås med alla på Wayo wayo så mycket jag bara kan och glädjas åt alla underbara nya vänner jag träffat här. Men jag kommer inte säga hejdå till dom utan säga "kecho" (vi ses). 

Vi ses snart Sverige, Kenya kommer alltid vara en del av mitt hjärta!
/Kajsa

tisdag 11 december 2012

Underbara Monica och Callyn!

En ny dag har vaknat här i Kibera. Jag kommer sakna ljuden jag har vaknat till de senaste 8 veckorna, Matatubussarna som tutar på varandra, rösterna, motorerna och livet. Jag kommer sakna att somna till samma ljud tillsammans med musiken som spelas på hög volym i baren på andra sidan gatan. jag kommer sakna det lilla och det stora, men jag kommer bära med mig det hela mitt liv och det är en del av mig. Jag älskar känslan jag får när jag reser som volontär, känslan av att vara del av världen, den del av livet. Det finns så mycket att lära och jag kommer aldrig bli mätt, jag kommer vara livets elev för alltid.
Dessutom har jag funnit underbara vänner, vänner som kommer finnas i mitt hjärta livet ut. Monica som vi bor med är ett exempel. Hon är den starkaste, givmildaste mest underbara kvinna jag träffat. När vi var i Mombasa och satt på stranden precis utanför ett hotells marker, kom några av de anställda och sa att vi var tvungna att flytta på oss. Ägarna till hotellet ville det. Men Monica vägrade, hon menade att vi satt på stranden och den tillhör alla, hon kommer från Kenya och hon vet sina rättigheter. Efter ett tag gick dom och vi satt kvar, på stranden som tillhör alla. Hon berättade sen att det är många som inte vet om sina rättigheter och som flyttar snällt på sig, det gör henne arg, när människor med pengar tror att de äger allt i sin väg. Som sagt hon är otroligt stark och jag beundrar henne så mycket, allt hon ger till barnen på Wayowayo, hon är mer än deras danslärare, hon är en vän de kan vända sig till när något är jobbigt. Hennes son Callyn är helt underbar han också, jag älskar honom med hela mitt hjärta. Han tar inget för givet, blir glad om man gör något snällt inte bara för honom utan till hans mamma också. Jag gav Monica en klänning jag hade med mig från Sverige som jag inte vill ta med mig tillbaka. Monica blev jätteglad, och Callyn gav mig en stor kram och tackade för att jag var så snäll mot hans mamma. Han blev inte arg eller ledsen att jag inte gav honom något utan glad för sin mammas skull.
Att bo med dessa människor har varit underbart och jag kommer sakna dom när jag åker. Men jag vet att jag alltid kommer ha ett hem om jag kommer tillbaka till Kenya och det kommer jag göra!

En del  av mig vill stanna här men en annan del vill tillbaka till Sverige och min underbara familj och mina vänner där. Men jag finner en tröst i att jag kommer tillbaka och detta är inte ett hejdå, detta är ett vi ses!

Stora Kramar från ett underbart land (Polle polle, hakuna matata!) = ta det lugnt, inga bekymmer!

Kajsa

Jag och Monica dansar i hav
Jag och mina underbaraste underbaraste underbaraste underbaraste underbaraste!!!!!

Min nya familj i Kenya 
Världens underbaraste unge!

The love of Africa

Dagarna går fortare och fortare och nu återstår bara en vecka tills vi ska bege oss åter till Sverige. Tanken får mina ögon att vattnas även fast jag vet vilket kärt återseende det kommer bli att träffa alla i Sverige igen. Mitt hjärta har verkligen fallit för detta land, jag är så otroligt lycklig här och mest har jag nog människorna att tacka det för.

De 8 veckor jag har varit här har jag träffat på fantastiska människor, vuxna som barn, som har lärt mig så mycket om livet och vad som verkligen betyder något. Det finns så mycket kärlek här och så mycket glädje, trots att livsförhållandena ligger på botten för vissa.

Människor lever verkligen i nuet i Kenya, för det som finns här och nu, för varför grubbla över imorgon när den dagen inte är kommen ännu? Jag kan ibland bli så fruktansvärt arg över afrikansk tid men i slutändan så skrattar jag. Vi besökte en reagge konsert för någon vecka sedan som skulle börja klockan 6 men spelningarna började inte förrän halv 2 på natten och besvikelsen var stor vill jag lova. I Sverige hade det nog varit stor skandal och folk hade garanterat fått pengarna tillbaka för förseningen men inte här. Trots att besvikelsen även var stor bland kenyanerna så kom det ändå inte som någon chock och jag tog det mer som en erfarenhet i efterhand. Om det är något som kenyanerna(om man nu ska generalisera) verkligen är duktiga på så är det att se det positiva i det lilla och det smittas verkligen av och jag älskar det. Hur "jävligt" eller fel det än kan bli så finns det en positiv sida med allt. 

Förra veckan då jag och Kajsa hade varit i Mombasa i några dagar och skulle hem med bussen fick vi reda på att bussen vi skulle åka med var inställd men att det fanns en annan buss att åka med men det fanns bara säten längst bak. Jaha, tänkte vi, men det är klart vi tar de platserna, men hon som ringde och frågade lät väldigt fundersam hur vi skulle klara det men vi reflekterade inte så mycket förrän vi satte oss i bussen och insåg att vi inte kunde röra oss. Sätena framför oss var dessutom nedfällda så vi fick in princip ligga på varandra hela natten. En bussresa som skulle ta 6 timmar men tog rättare sagt 11. Hur jobbigt det än kändes så tog vi det hela med ironi och fnissade lite över det och hade det faktiskt ganska mysigt, trots att vi inte kunde röra eller känna våra ben! haha. Vi såg det positiva i det lilla och jag tror verkligen att det är något jag har omfamnat under min tid här.

Livet är hårt för många här men det finns nästan alltid något positivt att hitta i allt elände ändå och det är så vackert och något ALLA borde lära sig ifrån. En av mina nära vänner här berättade för mig när han bodde i slummen som liten och hur hårt det var och hur mycket kriminalitet och våld han fick stöta på som barn, men att han ändå aldrig skulle vilja byta bort den upplevelsen för att han har lärt sig så fruktansvärt mycket från det och det har gjort honom starkare framförallt. Och det är så fint att tänka så.

Jag tänker ofta på vilka småsaker människor klagar över i Sverige och det gör mig så fruktansvärt olycklig i hjärtat och det är en av anledningarna att jag inte ser så fram emot att komma hem igen. Jag vill inte höra folk muttra över hur kallt det är, klaga över den dåliga maten, vilka dåliga program det är på TV eller hur mycket någon har gått upp/ned i vikt. Det är sådana usla småproblem(som inte ens är problem) som gör en individ till bitter och negativ och det är så fruktansvärt onödigt och oanvändbart men problemet är att det verkligen smittar av sig från person till person och vi gör det utan att tänka på det. Jag minns när jag kom hem efter min volontärresa i Ghana och jag lovade mig själv att leva med samma livsglädje och tacksamhet som jag hade lärt mig att göra där borta, men eftersom mentaliteten ser annorlunda ut i Sverige var det lätt att återgå till det "vanliga" livsmönstret jag hade levt tidigare.  Vi smittas oerhört mycket av varandra och jag tror att det kan vara livsavgörande hur lyckligt ens liv blir beroende på vilken omgivning man väljer att ha runt sig. Och det går att välja tro mig. Nu låter det precis som att hela min omgivning i Sverige är sådana som klagar och är bittra över livet och så är det givetvis inte. Jag älskar Sverige på så många sätt, men mentaliteten är annorlunda och ska jag välja den som gör mig lyckligast så blir det utan tvekan den här. Därför kommer jag att åka tillbaka många många måååååånga gånger.

Den omgivning jag har haft omkring mig nu i 8 veckors tid har innehållit så mycket skratt, kärlek och glädje att jag inte ens kan sammanfatta det i en lång bok. Jag är så lycklig här och jag är inte redo att åka hem än, jag är inte redo att lämna alla lyckliga stunder, alla älskade ungar och alla nyfunna vänner, men jag vet att jag kommer göra det om en vecka. Tårarna kommer direkt då jag tänker på det men jag är så lycklig över att jag bestämde mig för att åka hit och en sak som är säkert är att jag kommer åka tillbaka hit nästa år. 9 veckor är inte länge alls, men jag ska verkligen ta vara på de dagar som finns kvar.

På lördag ska vi ha fest för barnen på wayowayo och vi ska även fortsätta med utdelningen till de drabbade i branden.

Hoppas ni har det bra hemma.

Lev med kärlek och omfamna varandra(trots att det är kallt ;) )

Anna Mandizi (bananas)



Jag och Callyn :) (Monicas son)
Jag, Kajsa och Fantastiska Monica. Tror inte det går en dag utan skratt när vi är tillsammans, vi har så himla kul ihop!

Elkana, en av barnen från wayowayo som också kom upp med mitt kenyanska smeknamn Anna Mandizi :) 


Askar, världens sötaste busunge! Hon ska alltid vara i någons famn :)

wayowayo-kids! Always with a smileee on their face!

Man blir så förbannat lycklig av dom allihop!

KÄRLEK till MAX

Jag och finaste Callyn, min nyblivne lillebror

the love of Africa




lördag 8 december 2012

Att vara volontär

Att åka som volontär är helt underbart. Våra resor till Ghana (Anna), Nicaragua (Kajsa) och nu Kenya för oss båda är en del av våra liv. Att få se världen, möta alla människor, kulturer och samtidigt ge något tillbaka är nog det bästa med att vara volontär. Vi åker som elever inte som lärare, det finns så mycket att lära sig.

Det viktigaste att tänka på när man åker iväg, det är främst att det är du som har något att lära dig och inte tvärtom. Åk inte med visionen att du ska tillrättavisa människor hur det ska vara och hur de kan lära sig från Sverige etc, och åk inte heller med visionen att du ska rädda världen.

Det kan vara svårt att finna sig till rätta i den nya kultur man möter i landet och framförallt svårt att acceptera de levnadsförhållanden som finns och de seder och traditioner människor lever efter. För att inte tala om Masaikulturen som fortfarande ser omskärelse på flickor som en symbol för att bli kvinna. En helt galen tradition som också kränker de mänskliga rättigheterna men något man inte riktigt kan förändra på plats som volontär. Man kan inte åka som renodlad svensk och sätta stopp på saker på en gång, utan man måste på något sätt ta seden dit man kommer. Det betyder att man ibland får svälja sin stolthet och sina principer och öppna sina sinnen. Det handlar om att omfamna det man möter även om det ibland är på både gott och ont. Vill man förändra något väldigt mycket i den nya kultur man hamnar i måste man först och främst lära känna sig själv. Man kan inte ändra på människor och man kan heller inte ändra på världen, men vad man kan ändra på är sitt sätt att se på världen och på dess människor, då förändrar man också sitt beteende gentemot andra - och där kan man göra en förändring som volontär.

 Många frågar oss som hur det går till väga när man åker iväg, de säger att det är något de alltid velat göra och till dom säger vi bara: Gör det! Det finns många vägar att gå, folkhögskolor, organisationer m.m., låt inte okunskapen och pengar(kostar betydligt mindre att åka som volontär än på charter) hindra dig! Vi tror att många hindras av den osäkerhet som finns med att åka iväg som volontär. Men den här osäkerheten är ofta bara ovissheten med att inte veta vad som väntar. Det är ganska uppenbart att en volontärresa inte lika säkert som ett all inclusive hotell på Kanarieöarna eftersom du åker till platser där människor ibland lever bland fattigdom, svält, korruption, konflikter, sjukdomar etc. Men låt inte det hindra dig även om det låter förfärligt. Det är en del av volontärresan och du kommer missa så mycket underbart om du väljer Greklandresan före Kenyaresan ;) Det är självklart att det ibland är påfrestande att vara här men det ger näring till själen och man fylls av en tacksamhet som varar väldigt länge och gör dessutom vardagen betydligt enklare. Du uppskattar det du har och ser det positiva i det lilla. Det ger mening till livet.

Här kommer en av de dikter som Kajsa har skrivit under tiden här (som förklarar mycket av det som står ovan varför vi har valt att åka hit)

Breathing

Helping people is like breahting. I need it to stay alive. 
Take my voice and I will stop breathing, lock me in and you will kill me. 

Helping people is like breathing. I do it without thinking. It makes my heart beat. 
Try to stop me and my heart will stop beating, put me down and you will kill me.

Helping people is like breathing. I do it both fast and slow. Hunt me down and I will found it hard to breathe, Stand in my way and I will fight until I fall. 

Kiberaslummen, ett exempel på ett område där volontärarbeten sker

Tack vare generösa bidrag från Sverige kunde vi vara med och hjälpa familjer som drabbats av en brand i Kibera.
Här ger Kajsa ett kok-kök med Ugalimjöl. Väldigt uppskattat.
Här andas vi för fullt 


/Anna & Kajsa








JUST DANCE

Hej ni fina. Ännu ett uppehåll från bloggen men jag ska göra ett litet ryck för att ni ska få veta vad som har hänt här på sistone!

För två veckor sedan hade vi en dansuppvisning på National Teatern i Nairobi tillsammans med alla underbara barn som tillhör dansgruppen här på wayowayo.

Det kändes så lustigt att uppvisningen dök upp så snabbt men veckorna har verkligen bara runnit iväg nu på sistone. Att ta del av dansen här på wayowayo har varit bland det bästa jag gjort i mitt liv. Dels för att jag har lärt mig så fruktansvärt mycket från både Monica men också från alla barn som är med och dansar. Det är en fantastiskt grupp där alla samarbetar med varandra och vill de bästa för alla.  De är alla där för att utvecklas och för att de älskar att dansa och jag har nog aldrig sett barn med en sådan passion för dans.

När Monica räknade in oss i deras dansprogram trodde jag först bara att det var för att vi skulle få lära känna barnen, vilket vi förstås har fått göra, men hon räknade också in oss i att uppträda tillsammans med dem på National Teatern här i Nairobi. Först blev vi nog alla lite skärrade och fundersamma på hur det skulle gå, men när vi väl satte igång kändes det ganska direkt som att vi blev en del av gruppen. De tog alla emot oss med öppna armar och därefter blev dansen inget problem.

Tillsammans med en hel del andra talangfulla bidrag gick vi upp på scnenen och allt gick så snabbt trots att det var några låtar. Vi deltog i 4 låtar, två låtar är igenkännbara och de andra är remixar - Listen med Beyoncé och We are the children med Michael Jackson. Huvudlåten i uppvisningen heter Skeleton och syftet med den är att visa att vi alla har ett skelett och därmed samma värde, och med det här skelettet ska vi röra på våra kroppar.

En låt som jag har gått och nynnat på under mina veckor i Kenya och som jag ska be Monica ge mig en kopia på. Det är den sortens låt som du in princip måste dansa till när du hör den, helt fantastisk!

Hur som helst, uppträdandet gick väldigt bra och alla var nöjda, vi fick mycket beröm över den "mångfald" som vi faktiskt hade på scen - Muzungus(vita) och barn från åldrarna 5 - 16 år, vilket gjorde uppträdandet ganska unikt, trots att jag var betydligt mer impad över övriga uppträdanden. Det var en stor blandning av bl.a skådespel, akrobatisk dans, traditionell afrikansk dans. Temat för dagen var Slum Show med syfte att belysa hur viktigt det är för människor i slumområden att få visa vad de kan men också visa ATT många av dem har stor talang att lyckas.

Jag tror det är jätteviktigt att det anordnas event som skapar möjligheter för människor i slummen att lyckas, för det är svårare än man tror. Har man inga pengar är det svårt att ta sig någonstans här i Nairobi och utvägen att lyckas blir antingen kriminalitet eller genom ren tur på att någon ska få syn på en. Allt handlar om kontakter. Gällande barnen i dansgruppen i Wayowayo så försöker vi och andra involverade att få barnen att känna till sina rättigheter och komma bort från den kriminalitet som faktiskt råder i Kibera.

Här finns det barn som lever med gäng för att de inte har några föräldrar och dessa gäng försörjer sig på att stjäla. En ganska obehaglig uppväxt för ett barn, så man kan ana hur lätt det är för barn att hamna snett. HIV/AIDS är väldigt utbrett här i slummen och många föräldrar klarar inte av att ta hand om sina barn för att de är alldeles för sjuka och därmed söker barnen sig till någon trygghet.

En trygghet som man långt skulle kunna kalla tryggt hemma i Sverige. I många fall är barnen verkligen slavar i sina egna hem och det är inte ovanligt att barnen är föräldrarnas enda inkomst för att de själva inte orkar arbeta. Barnens förhållanden är ibland värre än föräldrarnas och det är t.ex. inte ovanligt att barnen får sova på golvet om hushållet endast har en säng. Det hårda livet i slummen börjar direkt och man får tidigt känna av att man måste klara sig själv.

Jag vet inte hur många barn jag ser varje dag som går runt hela själva här i Kibera. Vandrandes och sökande efter mat som familjen inte har råd att ge eller efter ett nytt hem, en ny trygghet, som fungerar ett tag.

 Sedan finns det så klart föräldrar som gör allt för sina barn här och för att de ska lyckas. Alla inkomster går till skolavgifter för att de vet hur viktigt utbildning är och ofta för att de själva aldrig har haft råd att gå i skolan. Utbildningen i Kenya är gratis men det tillkommer kostnader som är en stor börda för den fattigdom som råder här i Kibera.

Vi har bestämt oss att stödja ett barn var av de som dansar i wayowayo. Med stöjda menar jag betala för barnets skolutgifter under ett helt år, en summa som går på ca 800 kronor. Ganska lite pengar med tanke på hur mycket nytta det gör. Vår förhoppning är att fortsätta med detta år efter år, så att alla barn i wayowayo får chansen. Med detta "stipendium" hoppas vi kunna uppmuntra barnen ännu mer att fortsätta dansa.

Vi vet hur mycket ljus som tänds när man ser möjligheter med det man gör och jag tror det är viktigt för barnen att känna att de lyckas med något för att vilja fortsätta och eftersom skolavgiften är en stor börda att ha råd med, hoppas vi kunna underlätta för några barn per år.

För drygt en vecka sedan deltog barnen i danstävling på Village Market här i Nairobi. (Stort shoppingcenter). Barnen gjorde stor succé och fick 1:a och 2:a pris i alla gruppuppträdanden samt vann även publikens hjärtan och fick därmed ett till 1:a pris. Det var underbart att se barnen leverera men framförallt att se hur lyckliga de var över att vinna och bara få synas. Att delta i den här tävlingen kostade en hel del pengar med med hjälp av donationer och sponsor kunde barnen delta tillsammans med övriga deltagare som en del t.om. kom från överklassen.

Efteråt samlades vi alla i en matatu för att åka hem och sjöng under hela färden hem - We like to wayowayo, we like to wayowayo, we like to wayoooooo.

De här barnen får hela mitt hjärta att le och skulle jag kunna ge dem allt gott i världen skulle jag göra det..  det kommer fällas många tårar när vi säger Hej då men om ca en vecka har vi avskedsfest och då ska vi dansa och ha kul.

Hoppas ni har det bra där hemma(fast jag vet att det är snuskigt kallt... :( )

Kram!

Här kommer lite bilder:


Scenen på National Teatern där vi uppträdde!

Claire visar stolt upp sina danskläder

Barnen leverar på Village Market

Skeleton!!

Attityd!



Barnen uppträdde också med en dikt om att göra rätt val i livet

Hon gick upp och tog emot första priset

söndag 25 november 2012

Kulturskillnader

Hej på er alla!

Vi känner att bloggandet verkligen har stannat av mer och mer ju mer tiden går här. Det är en läskig känsla att det endast återstår lite drygt tre veckor tills vi ska lämna detta underbara land.

Jag älskar detta land och jag känner mig mer och mer som hemma. Ett land som till en början var rätt förvirrande där allt såg likadant ut och de första veckorna följde vi efter Monica som en svans till platser som vi inte kände oss säkra på att ta oss till själva. Det var absolut en trygghet och vi är nog alla tacksamma över all hjälp vi har fått av alla generösa kenyaner, men ju mer tiden går, ju mer vill man också klara av på egen hand.

Det är däremot inte det lättaste att ta sig till alla ställen här och jag har märkt att man får helt olika beskrivningar på vart ställen finns, samt även hur långt det är till ställen. Jag och Kajsa skulle idag promenera till ett mindre köpcentrum från nakumatt (där vi handlar mat i närheten av Ayany) och fick olika beskrivningar av alla vi frågade. En person sa att stället låg 2 meter från Nakumatt, en annan sa att det låg precis bredvid Nakumatt runt hörnet, en tredje sa att det låg 10 minuter ifrån Nakumatt och en fjärde sa att det låg till vänster om en bensinstation! Trots att vi inte frågade personerna på ett och samma ställe var det som att de uppfattade destinationen på helt olika sätt.

Förra veckan skulle vi bege oss till en fotbollsmatch i närheten av Kibera och jag vet inte hur många timmar vi försökte ta oss till platsen. Vi tog hjälp av Don, en slumpojke från dansgruppen som ivrigt försökte hjälpa oss att hitta dit, frågade personer längs vägen som alla gav olika beskrivningar och när vi äntligen lyckats ta oss dit fick vi reda på att matchen var inställd - African time - Underbart men ibland en gnutta störande.

Allt blir så ovisst ibland och man vet inte om man ska chansa och säga en timme tidigare till taxichauffören eller komma några minuter senare till bussen. I torsdags när jag och Kajsa skulle åka buss från Nakuru hem till Nairobi kände vi oss ganska avslappnade med att bussresan endast skulle ta 2  timmar och hade faktiskt redan räknat med att det skulle ta någon timme extra, men fortfarande lite bortskämda med punktligheten i Sverige så visade det sig att det skulle ta hela 7 timmar att komma hem.

När vardagen är så oviss just tidmässigt är det svårt att planera in allt för mycket under en dag så resultatet blir att man tar allt som det kommer- PolyPoly, som har blivit ett uttryck som vi alla tjejer använder oss av. Det betyder - Ingen stress eller Sakta Sakta.

Tiden är väldigt oväsentlig och man får saker gjort när det passar. Jag tycker att det är en fin tankegång och något vi "västlänningar" borde inspireras av. Om jag jämför min vardag hemma i Sverige med den jag har här så har jag ett sånt lugn i mig hela tiden medan hemma i Sverige är det alltid så mycket som ska göras och som "verkligen inte kan skjutas upp!". Alla dessa krav som vi har byggt upp både på grupp-, samhälls-, och individnivå som bara stressar oss och skapar oro för framtiden. Jag önskade att jag kunde leva som jag gör här hemma i Kenya, men jag vet hur enkelt det är att halka tillbaka in på samma spår eftersom man påverkas så starkt av sin omgivning, men jag ska försöka så länge det går.

Något annat som jag verkligen har fått lära mig här, är att inte ta så "hårt" på allting gällande säkerheten i landet. Vi var allihop och såg Nairobi -Half life som kort och gott handlar om det hårda livet i Nairobi och hur svårt det kan vara att lyckas om man inte har ekonomiska tillgångar. Utvägen för många blir kriminell verksamhet som t.ex. att hijacka bilar på resande fart. Något som jag aldrig ens funderat på sedan jag kom hit för att jag känt mig trygg men filmen fick faktiskt mig att öppna ögonen för hur verkligheten faktiskt ser ut här och hur vanligt det faktiskt är. Under filmen blev jag lika förvånad över vilken ironi som finns gällande brottsligheten här och hur underhållande kenyaner tycker det är när någon berättar om något brott de varit med om. Filmen var enligt min mening fruktansvärd (fast bra!!) och huvudpersonen fick ta så mycket skit från alla håll och medan jag nästan ville blunda vid vissa scener, satt kenyanerna och skrattade högt. Min taxichaffis Tom berättade senare att han blivit av med sin bil av några gangsters och blivit dumpad i en skog och blivit tvingad att ta av sig alla sina kläder, därefter hotad att han ska dö inom kort. Därifrån fick han springa alldeles naken till närmsta hjälp han kunde få. En händelse som skulle säkerligen bli stor skandal i Sverige, men som många skrattar åt här, även Tom som fick vara med om den skammen. Jag tycker att det är underbart att människor tar så lätt på saker här och jag tror att de bygger upp ett starkt psyke genom att släppa händelsen direkt och skratta åt det, för varför ska man elta och elta, det som redan har hänt? Det är givetvis läskigt för stunden, men - what doesnt kill you makes you stronger.

Brottsligheten har även jag fått märka av. För en dryg vecka sedan satt jag i en Matatu I Kibera och kände hur en man röck tag i min handled och skulle åt min klocka. Han fick ett ganska svagt grepp så han lyckades inte få tag i klockan men det kom verkligen från ingenstans och jag gick väl runt och ältade det under dagen att jag minsann "nästan hade blivit rånad", vilket kenyaner förmodligen inte ens skulle nämna, eftersom det hände ju inte.

Men förra torsdagen så hände det minsann på riktigt! Vi var ute på en reaggeklubb och jag hade gått ut från stället ett tag för att ringa en vän(det är inprincip omöjligt att ringa på en nattklubb här eftersom musiken är så sjukt hög) och precis då vi hade lagt på kommer det en man som verkar vara vilken trevlig kenyan som helst, men helt plötsligt rycker han telefonen från mina händer, springer iväg och hoppar in i en bil och försvinner, sjukt otippat.

En taxichaufför står alldeles intill och observerar händelsen, frågar om jag vill hoppa in i bilen och köra efter honom, vilket tydligen är ganska vanligt här(!). Självklart blev jag chockad men själva mobilen i sig har ganska litet värde för mig och det är lätt att skaffa en ny. Det första jag tänkte när jag blev av med den var att jag tappade en video som jag hade filmat på några söta barn en vecka tidigare, haha, men utöver det så släppte jag det ganska direkt. Ingen idé att älta det förflutna.

Kenyanerna inspirerar mig, de får mig att släppa oro och fokusera på det som är HÄR och NU. Och just nu fortsätter jag att med att omfamna landet, innan det är dags att bege sig hemåt.

Hoppas ni har det bra där hemma!

Kramar & Kärlek

Anna










söndag 18 november 2012

Mer om insamlingen och annat nytt!

Hejsan!

Ni är säkert nyfikna att se vad era pengar ni skänkte gick till. Det har varit lite bestyr med allt men nu har vi äntligen börjat dela ut paketen med förnödenheter till familjerna. De har varit otroligt tacksamma och det är en underbar känsla att vara en del av den glädjen som lyser i deras ögon när de tar emot gåvorna. Deras ord och deras leenden kommer följa med oss hela livet.

Första gruppen kom i Torsdags, då var det 20 familjer som kom till Wayowayo. Det var rörigt då vi inte hunnit köpa allt, och då Malin och Frida åkte iväg på en resa återstod bara jag, Anna och Monica som skulle fixa med allt. Men det löste sig tillslut, vi var glada och de var glada.

Tårarna höll på att komma gång på gång då man såg hur deras tacksamhet lyste. Asante Sana och God bless you var ord som vi fick höra säkert 10 gånger av varje person.

Efter denna utdelning upptäckte vi att avundsjukan för de som inte fått något var stor och det började komma flera som inte stod med på den listan vi ordnat med namn och nummer. Det är underbart att ge något till de som saknar allt, men det är jobbigt att inte kunna ge detta till alla. Så nu i fortsättningen kommer de komma en familj i taget, detta för våran säkerhet. Det kommer ta längre tid men det blir bättre i längden. Människorna i området som drabbades är desperata, vilket vi kan förstå men med denna desperation försvinner respekten. Vi skulle mer än gärna vilja hjälpa alla men det kan vi inte och någon gång måste vi säga stopp.
Just som vi skriver detta inlägg knackar det en familj på dörren, en man förklarar att han har skrivit upp sig på listan och efter att ha kollat ser vi att det stämmer. Men vi kan inte göra något utan Monica. Han luktar sprit och fortsätter prata trots att vi säger att han måste vänta. Det är tragiskt att se den verklighet som råder här och även om det är underbart att vi har kunnat hjälpa så många, så blir man lite ledsen att man inte kan hjälpa alla, men om alla kunde hjälpa någon, så skulle det verkligen förändra.

För allt bidrag vi har fått in har vi kunnat köpa ett paket till varje familj som innehåller: En filt, en hink (till att tvätta kläder i), tvättmedel, ett kolkök (jiko), en gryta, 2 paket ugalimjöl (majsmjöl), ett kålhuvud och en påse grillkol för att kunna laga mat.

VI VILL TACKA ER ÄN EN GÅNG NI SOM HAR SKÄNKT BIDRAG TILL DET HÄR. NI HAR VARIT SÅ UNDERBARA!
Hittills har vi kunnat hjälpa 60 familjer och det verkar bli ännu fler. Ni som inte har kunnat skänka bidrag men fortfarande känner att ni vill göra det ; det är fortfarande inte försent. Hör av er på kommentar så ger vi detaljer på en gång!

Förutom arbetet för insamlingen så har veckan bestått av en hel del arbete på wayowayo med dansprojektet och hantverket. Vi håller på att göra två filmer om hantverket och dansen på wayowayo. Vi har träffat ordförande för organisationen Global Relations som har bytt idéer med oss om våra framtida planer om att sälja smycken från wayowayo. Vi har även besökt en skola som Global Relations har varit med och startat upp samt även en "löpskola" sk. Running Relations där 12 kenyaner tränar löpning och bor tillsammans. Sjukt atletiska och snabba, ingen vi skulle vilja jogga med om vi väl tog tag i träningen en dag ;)

Skolan vi besökte var helt fantastiskt och barnen så otroligt entusiastiska med frågor om Sverige. Vi fick alla fyra sätta oss med några elever var och ha en pratstund med dem och de fick fråga exakt vad de ville. En av tjejerna i min grupp(Annas) frågade om det var ett brott att ha en pojkvän i skolan. Jag skakade på huvudet och sa att kärlek är tillåtet även i grundskolan och utanför skolan. Hon såg alldeles chockad ut varpå hon berättade att det var totalförbud på skolan eftersom det kunde störa studierna, men även på fritiden var det förbjudet, speciellt om man kom från andra stammar. Andra frågor som kom upp var - Finns det tjuvar i Sverige? Är det tillåtet att slå barn i skolan om de inte sköter sig? Vad äter man i Sverige när det inte finns Ugali? Har du facebook?

Frågor som fortsatte och blev ännu fler när vi(Kajsa och Anna) undervisade om mänskliga rättigheter för en 6eklass i slummen i fredags. Undervisningen blev till en intressant diskussion där vi försökte lyfta upp det barnen tyckte var deras rättigheter och vad de kunde göra som individer för att öka deras rättigheter. Något som barnen fastnade på var polisers rättigheter att skjuta i försvar, något som är alldeles för korrupt här. Det kändes lite som att en del av barnen trodde att en polis ska få skjuta andra bara för att han kan det, inte bara för att det handlar om försvar. En del av dem trodde att om en tjuv går in i ett hus och tar saker så har en polis rätt att skjuta honom - vilket förstås inte är lagligt, men som tyvärr är verkligheten här. Poliserna försöker även med allt för att tjäna pengar och kunna sätta det i sin egen ficka, vi har redan träffat poliser som "försöker" hitta fel på bilen men hittar inget men ska ändå ha sina pengar...

Att undervisa har varit roligt även om det bara blev några få gånger för nu har barnen fått skollov. Vi avslutade lektionen om MR med lite hänga gubbe, björnen sover och bro bro breja, något de tyckte var jättekul och blev ett hejdundrande liv.

Vi har också träffat våra fina svenska vänner Erik och Ville i veckan. I Onsdags var vi på en jättekänd köttrestaurang här i Nairobi (där de tidigare har serverat Kamel och Zebra bland annat), Carnivore, kanske inte favoriten bland oss som inte käkar kött, men de hade ändå fantastiskt god vegetarisk kost! På torsdagen gjorde vi ett besök med dem på en lokal reggaeklubb, Rafiki's och hade det riktigt trevligt.
Imorgon åker Erik och Ville vidare till Rwanda och sedan till Ghana. Vi kommer sakna dem här i Kenya men håller tummarna på att det blir en återträff i Sverige någon gång. Ibland har man riktigt tur med resesällskap och det hade vi verkligen på Masai Mara Safarin. Tack Erik och Ville för alla fina stunder och de eviga skratten vi fått dela, de kommer vi leva länge på.

Helgen har bestått av en hel del dans och nu är det bara en vecka kvar tills vi ska uppträda tillsammans med barnen på the National Theatre of Nairobi. Idag har vi provat kläder tillsammans med barnen och valt ut det vi ska ha på oss på showen. AHH! Vi kan inte riktigt förstå att vi ska uppträda med dessa talangfulla barn och vara en del av deras projekt... men nu får det bli som det blir. Vi har i alla fall haft så sjukt roligt med alla barnen och hoppas verkligen att dansprojektet på wayowayo kommer fortsätta längeeeee till. Trots att det är mer än 4 veckor kvar fasar vi redan för hur det kommer bli att ta farväl av dessa underbara ungar. De har påverkat oss på djupet med deras passion för dans och det sätt vi har fått ta del av deras liv.


Malin och Frida har gett sig iväg mot Mount Kenya i 6 dagar och vi planerar att göra en resa till Nakuru och se på Flamingos på tisdag, men bara över två dagar.

Hoppas ni har det toppen där hemma! Vi längtar inte hem men vi saknar er!


Kramar

Anna och Kajsa


(Bilder kommer snart)

fredag 16 november 2012

Uppdatering angående vår insamling


Här kommer ett inlägg som egentligen skulle ha publicerats i onsdags, men kommer lite dagar försent och det har hänt en del sen dess.. därför kommer vi skriva ett inlägg snart igen om hur det har gått..


Tiden går och nu känner vi att det är dags att ni ska få ta del av hur det går för oss med vår insamling av pengar och utdelningen av förnödenheter till de som drabbades i branden i Kibera för nästan två veckor sedan. Vi är väldigt tacksamma för de bidrag vi har fått och vi kommer kunna göra mycket med pengarna.

Några dagar efter att insamlingen startat gick vi till ett stort varuhus för att se vad vi kunde göra med de pengar vi hittills hade fått in. Vi plockade ihop ett "paket" bestående av en filt, ett kolkök, kol, en tvätthink, tvättmedel och lite mat eftersom dessa saker alltid kan komma till nytta. Pengarna vi hade fått in skulle räcka till 50 sådana paket/familjer. Eftersom det inte fanns tillräckligt av alla dessa saker i butikens lager, fick vi beställa dem och snällt vänta på att butiken skulle höra av sig. Nu, en vecka senare, har vi fortfarande inte hört något från dem och idag ska vi ta nya tag.

Vår förhoppning är att vår beställning finns klar när vi kommer till butiken idag, men vi anar att så inte är fallet. Om inte kommer vi börja med att köpa det som finns för närvarande så att utdelningen kan börja.

De som kommer att få dessa paket först är några av de 40 familjer som vår kenyanska vän Monica fick kontakt med direkt efter branden. Monica har bott i trakten länge och känner till det drabbade området. Hon kan mer diskret än oss visa sig där och ta reda på och samla in kontaktuppgifter till drabbade personer. Då de insamlade pengarna kommer räcka till fler än de familjer hon varit i kontakt med, kommer vi samla in flera uppgifter på samma sätt. På grund av att området var väldigt oroligt i samband med branden kunde vi inte ta oss dit för att se det med egna ögon. Nu har vi hört att det börjat lugna sig och vi kommer kunna ta oss dit inom kort. När vi har fått hem förnödenheterna kommer vi ringa familjerna som får komma och hämta dem på Wayo wayo (organisationen vi arbetar för) i utkanten av Kibera.

Detta är vad vi vet just nu, och vi tyckte som sagt att det var läge att dela med oss av informationen till er. Saker och ting kan komma att ändras men detta är vår plan nu.

Mer info kommer så småningom.

Hoppas ni har det bra där hemma!

Kramar / Frida och Malin och de andra

Här kommer lite bilder från branden (dålig kvalité eftersom det är mobilkamera.. man får vara rätt diskret med kameror i området för huvudtaget)



Här fick drabbade familjer skriva ner sina namn och telefonnummer



El-ledningen som de tror orsakat branden


Många av de drabbade var barn




torsdag 8 november 2012

Masai Mara

Hej och hopp !

Förra helgen åkte vi på en utflykt till ett område syd-väst om Nairobi: Masai Mara! Som är ett av de största safariområderna i Kenya. Vi steg upp kl halv sex på fredagen och var beredda att åka. Men då kommer Monica in och säger att det blivit ändringar i planerna och frågar om vi kan åka på lördagen istället. "African Time ...oh yes" Som plåster på såren kommer vår chaufför och hämtar upp oss istället för att vi ska gå en halvtimme till startpunkten för resan. Vi fick också reda på att vi skulle åka med två killar från Linköping (världen är liten).

Resan dit var en upplevelse i sin egen kategori då vi fick lite ont i rumpan av allt skumpande. Vi var alla lite irriterade på vår chaufför och undrade vad det var för safari vi skulle på egentligen, när han inte ens kunde stanna på vägen så vi kunde ta bilder. Vi tror att vår dåliga inställning till honom smittade av sig och han tog automatiskt till sig den rollen tills vi bestämde oss för att berömma och uppmuntra honom istället och han förvandlades till en underbar människa. Och visst är det fantastiskt vad ens inställning kan påverka?

Sex timmar efter avfärd var vi på plats i Masai Mara. Vi togs emot av masaiier som visade oss runt på campingplatsen där vi skulle tillbringa två nätter. Vi hade nog alla en bild av att vi skulle bo i små trånga tält, men tälten var gigantiska med varsin stor säng och hade till och med toalett där det gick att spola(!).

Efter att ha ätit lite lunch och vilat lite efter den långa, skumpiga färden gav vi oss av på en tre timmars resa på savannen. Utanför grinden till parken, blev vi "attackerade" av massaikvinnor som ville sälja smycken till oss. Som tur var satt vi kvar i minibussen. Sen bar det iväg för att kolla på zebror, antiloper , geseller, bufflar, giraffer som vandrade fredligt tillsammans längs savannens slätter och (annas favorit) lejon. Lejon såg vi två gånger. Första gången var det sex honor, en unge och en hane som låg och sov efter att ha ätit en buffel. Andra gången såg vi en hane och en hona som parade sig ca fem meter från vår minibuss, typ ca 10 sekunder, sen var det färdigt..

Redan efter första dagen fick vi en känsla av vilken frihet som råder på savannen. Det går inte att jämföra med något annat och absolut inte djurparker hemma i Sverige (som vi förmodligen aldrig mer kommer att besöka) Det var så fantastiskt att se djuren röra sig så fritt och leva sina liv utan en massa stängsel. Dag två kom vi fram till Mara-floden där flodhästar och krokodiler rörde sig i vattnet och ovanför floden rörde sig gnuer som ville ta sig över. Vi stannade på platsen cirkus en timme för att få se lite "action" men ingenting hände. Safarikillen berättade att ca 10 % av dem gnuer som går över floden dör, så vi var ändå lite glada över att slippa se ett blodbad i floden.

Den dagen fick vi även se en hyena som låg och vilade på vägen vi färdades på, men reste sig och sprang vid sidan av bilen och visade upp sitt vackra jag. Jag(Anna) hade inte direkt någon bild på hur en hyena såg ut annat än de fula hyenorna från lejonkungen så jag blev positivt överraskad över vilket fint djur det är. Vi såg även en geopardhona eller leopardhona (svårt att avgöra) med två ungar. De är otroligt vackra med deras mönster på pälsen.

Dag tre lyckades jag (Kajsa) se en noshörning, vilket är mycket ovanligt att se i Masai Mara. Till och med vår chaufför blev glad och vi hade lyckats se "the big five" ¨. Det var en s.k "svart" noshörning, som är mer skygga en den s.k "vita" noshörningen. De är mycket lika varandra dock.

Safariresan avslutades med en promenad till en Masaiby. Där fick vi ställa frågor, ta bilder och se hur de lever. Detta kostade 1600 shilling (vilket motsvarar ca 130 kr). Det var spännande att se hur de levde      , hur deras kultur ser ut, vissa saker var jobbiga att lyssna på utan att bli upprörd. Tillexempel om omskärelse av flickor och månggifte. Barnen vi mötte där såg sjuka ut och hela deras ansikten var täckta av flugor. Malaria är vanligt förekommande i byn, speciellt under regnperioderna vilket är nu. Dessutom måste masaiierna flytta vart 9e år p.g.a att husen äts upp av termiter. Det är kvinnorna som bygger husen och även de mesta av hushållsarbetet. Männen står för jakt och djurhållning.

För att bli en manlig masai måste man döda ett manlig lejon och ta hem huvudet hem. Detta görs i en grupp på 20 pojkar. Vi fick två och två följa med in i ett hushåll där det var mörkt, rökigt och extremt trångt. Jag och Kajsa slog oss ner med några masaier och frågade bland annat vad deras kost bestod av. Vi höjde ögonbrynen lite extremt när de berättade att de dricker blod med mjölk. Blodet tar de ifrån sina kor och samma sak med mjölken. En mardrömsmiddag att bli bjuden på om man inte visste om det tidigare, men nu vet vi vad vi ska undvika. Såklart åt de även annan mat som t.ex. ugali, men ingen större variation än så.

Vi fick även se när masaiierna hoppade och sjöng/dansade. Männen sjöng med djupa röster för att låta som lejon, deras dans handlade just om att döda ett lejon och bli en man. Avslutningsvis visade de sina kända smycken och försökte ivrigt att sälja till oss alla.

En intressant kultur att ha tagit del av men som på många sätt kan vara svår att acceptera.

Det var tre intressanta,roliga och givande dagar i Masai Mara!

Nu är vi tillbaka i Kibera och vår vardag fortsätter!
Hoppas ni har det bra där hemma!
Kramar Kajsa och Anna

Här kommer "lite"bilder-




En flodhäst som på håll ser ganska snäll ut :)

Ville(en av killarna från Linköping) försökte se ut som en grekisk gud på vår resa 

En undrande hyena, så söt!

Med ett ben i Tanzania och ett i Kenya
Då kan man tickat av att man varit i Tanzania då ;)
En krokodil

Ojdå, lite djurporr

Men det var snabbt över, även om honan verkade vilja ha mer..
Leopard eller Gepard? 

Kika på flodhästar 

En ensam Zebra på savannen

Inte en helt ovanlig syn att se zebror vandrades efter varandra

Erik(den andra killen från Linköping) och Frida



Och så den eftersökta noshörningen som Kajsa fick syn på först av alla (Stolt är hon minsann;)


Lite masai-hopp!
Här visade de hur man gjorde upp eld
Ville och Eriks nya masaiivän
Barnarbete i byn var ingen ovanlig syn! 
Sång och dans bjöd de kvinnliga masaiierna på!
Hemma hos några masaiier som hade världens hårdaste säng! ( typ som att ligga på betong!)

Något masaiierna är fantastiska på är smycken !

Så här såg några av barnen ut. Söta men visst ser de sjuka ut?

Ps Ni som undrar hur det går med insamlingen till de drabbade familjerna i Kibera efter branden, så kommer ett inlägg om det snart ds.