Klockan är 22:30, resan närmar sig med stormsteg. Många undrar hur det känns. Är du nervös? Spänd? Glad? Orolig? Har du resfeber? Men hur vet man det när alla känslor leker kurragömma så fort man känner efter? När jag tror jag vet, så vet jag inte längre. Jag tror inte jag kommer veta förrän jag är där, eller när jag kommer hem, eller kanske om 20 år. Men jag vet i alla fall att detta är en resa med många möten. Kommer det bli kulturkrock eller kulturmöten? Vad jag vet är att jag kommer träffa människor som inte har samma tankar om livet, människor, miljön, djuren, naturen, pengar eller tro om jag. Jag kommer lära mig massor. Det är därför jag åker, det var därför jag åkte till Nicaragua för 5 år sedan. Jag är där för att lära mig om mig själv, om Kenya, om människorna där och om livet. Det kommer bli många krockar men också många möten med nya möjligheter och jag kommer komma tillbaka, inte som en hjälte som varit och hjälp människor i "fattiga" Afrika utan som en människa med ny kunskap, nya vänner och nya minnen.
Jag kommer dela denna resa med mina underbara vänner men det kommer också vara en resa för mig själv. Ensam och tillsammans!
Den här bilden är från min förra resa till Nicaragua, nu är det dags för en ny resa! Den förra resan förändrade mig på fler ett ett sätt. Den här resan kommer vara en helt annan men kommer säkert lämna nya spår för förändring i mig!
Ha det jättebra! Vi hörs! Kramar!
Hejsan Älskade Ungdomar , oj oj vad ni redan har hunnit med mycke.
SvaraRaderaAnnas mamma tycker att ni är beundrans väda , som ta Er an detta. Tänk vilka underbara unga tjejer från Svea Rike som gör denna resa, tillsammans.
Jag kan också få följa med er under eran vistelse, det är ju underbart att kunna sitta här hemma i norden och få se bilder och vara delaktig i allt ni kommer att vara med om. Ta väl hand om ER själva också. Annas mamma ! många hälsningar och stor kram till Er alla.
Gun-Britt