Kulturskillnader

Hej på er alla!

Vi känner att bloggandet verkligen har stannat av mer och mer ju mer tiden går här. Det är en läskig känsla att det endast återstår lite drygt tre veckor tills vi ska lämna detta underbara land.

Jag älskar detta land och jag känner mig mer och mer som hemma. Ett land som till en början var rätt förvirrande där allt såg likadant ut och de första veckorna följde vi efter Monica som en svans till platser som vi inte kände oss säkra på att ta oss till själva. Det var absolut en trygghet och vi är nog alla tacksamma över all hjälp vi har fått av alla generösa kenyaner, men ju mer tiden går, ju mer vill man också klara av på egen hand.

Det är däremot inte det lättaste att ta sig till alla ställen här och jag har märkt att man får helt olika beskrivningar på vart ställen finns, samt även hur långt det är till ställen. Jag och Kajsa skulle idag promenera till ett mindre köpcentrum från nakumatt (där vi handlar mat i närheten av Ayany) och fick olika beskrivningar av alla vi frågade. En person sa att stället låg 2 meter från Nakumatt, en annan sa att det låg precis bredvid Nakumatt runt hörnet, en tredje sa att det låg 10 minuter ifrån Nakumatt och en fjärde sa att det låg till vänster om en bensinstation! Trots att vi inte frågade personerna på ett och samma ställe var det som att de uppfattade destinationen på helt olika sätt.

Förra veckan skulle vi bege oss till en fotbollsmatch i närheten av Kibera och jag vet inte hur många timmar vi försökte ta oss till platsen. Vi tog hjälp av Don, en slumpojke från dansgruppen som ivrigt försökte hjälpa oss att hitta dit, frågade personer längs vägen som alla gav olika beskrivningar och när vi äntligen lyckats ta oss dit fick vi reda på att matchen var inställd - African time - Underbart men ibland en gnutta störande.

Allt blir så ovisst ibland och man vet inte om man ska chansa och säga en timme tidigare till taxichauffören eller komma några minuter senare till bussen. I torsdags när jag och Kajsa skulle åka buss från Nakuru hem till Nairobi kände vi oss ganska avslappnade med att bussresan endast skulle ta 2  timmar och hade faktiskt redan räknat med att det skulle ta någon timme extra, men fortfarande lite bortskämda med punktligheten i Sverige så visade det sig att det skulle ta hela 7 timmar att komma hem.

När vardagen är så oviss just tidmässigt är det svårt att planera in allt för mycket under en dag så resultatet blir att man tar allt som det kommer- PolyPoly, som har blivit ett uttryck som vi alla tjejer använder oss av. Det betyder - Ingen stress eller Sakta Sakta.

Tiden är väldigt oväsentlig och man får saker gjort när det passar. Jag tycker att det är en fin tankegång och något vi "västlänningar" borde inspireras av. Om jag jämför min vardag hemma i Sverige med den jag har här så har jag ett sånt lugn i mig hela tiden medan hemma i Sverige är det alltid så mycket som ska göras och som "verkligen inte kan skjutas upp!". Alla dessa krav som vi har byggt upp både på grupp-, samhälls-, och individnivå som bara stressar oss och skapar oro för framtiden. Jag önskade att jag kunde leva som jag gör här hemma i Kenya, men jag vet hur enkelt det är att halka tillbaka in på samma spår eftersom man påverkas så starkt av sin omgivning, men jag ska försöka så länge det går.

Något annat som jag verkligen har fått lära mig här, är att inte ta så "hårt" på allting gällande säkerheten i landet. Vi var allihop och såg Nairobi -Half life som kort och gott handlar om det hårda livet i Nairobi och hur svårt det kan vara att lyckas om man inte har ekonomiska tillgångar. Utvägen för många blir kriminell verksamhet som t.ex. att hijacka bilar på resande fart. Något som jag aldrig ens funderat på sedan jag kom hit för att jag känt mig trygg men filmen fick faktiskt mig att öppna ögonen för hur verkligheten faktiskt ser ut här och hur vanligt det faktiskt är. Under filmen blev jag lika förvånad över vilken ironi som finns gällande brottsligheten här och hur underhållande kenyaner tycker det är när någon berättar om något brott de varit med om. Filmen var enligt min mening fruktansvärd (fast bra!!) och huvudpersonen fick ta så mycket skit från alla håll och medan jag nästan ville blunda vid vissa scener, satt kenyanerna och skrattade högt. Min taxichaffis Tom berättade senare att han blivit av med sin bil av några gangsters och blivit dumpad i en skog och blivit tvingad att ta av sig alla sina kläder, därefter hotad att han ska dö inom kort. Därifrån fick han springa alldeles naken till närmsta hjälp han kunde få. En händelse som skulle säkerligen bli stor skandal i Sverige, men som många skrattar åt här, även Tom som fick vara med om den skammen. Jag tycker att det är underbart att människor tar så lätt på saker här och jag tror att de bygger upp ett starkt psyke genom att släppa händelsen direkt och skratta åt det, för varför ska man elta och elta, det som redan har hänt? Det är givetvis läskigt för stunden, men - what doesnt kill you makes you stronger.

Brottsligheten har även jag fått märka av. För en dryg vecka sedan satt jag i en Matatu I Kibera och kände hur en man röck tag i min handled och skulle åt min klocka. Han fick ett ganska svagt grepp så han lyckades inte få tag i klockan men det kom verkligen från ingenstans och jag gick väl runt och ältade det under dagen att jag minsann "nästan hade blivit rånad", vilket kenyaner förmodligen inte ens skulle nämna, eftersom det hände ju inte.

Men förra torsdagen så hände det minsann på riktigt! Vi var ute på en reaggeklubb och jag hade gått ut från stället ett tag för att ringa en vän(det är inprincip omöjligt att ringa på en nattklubb här eftersom musiken är så sjukt hög) och precis då vi hade lagt på kommer det en man som verkar vara vilken trevlig kenyan som helst, men helt plötsligt rycker han telefonen från mina händer, springer iväg och hoppar in i en bil och försvinner, sjukt otippat.

En taxichaufför står alldeles intill och observerar händelsen, frågar om jag vill hoppa in i bilen och köra efter honom, vilket tydligen är ganska vanligt här(!). Självklart blev jag chockad men själva mobilen i sig har ganska litet värde för mig och det är lätt att skaffa en ny. Det första jag tänkte när jag blev av med den var att jag tappade en video som jag hade filmat på några söta barn en vecka tidigare, haha, men utöver det så släppte jag det ganska direkt. Ingen idé att älta det förflutna.

Kenyanerna inspirerar mig, de får mig att släppa oro och fokusera på det som är HÄR och NU. Och just nu fortsätter jag att med att omfamna landet, innan det är dags att bege sig hemåt.

Hoppas ni har det bra där hemma!

Kramar & Kärlek

Anna