möten i Kenya: The love of Africa

Dagarna går fortare och fortare och nu återstår bara en vecka tills vi ska bege oss åter till Sverige. Tanken får mina ögon att vattnas även fast jag vet vilket kärt återseende det kommer bli att träffa alla i Sverige igen. Mitt hjärta har verkligen fallit för detta land, jag är så otroligt lycklig här och mest har jag nog människorna att tacka det för.

De 8 veckor jag har varit här har jag träffat på fantastiska människor, vuxna som barn, som har lärt mig så mycket om livet och vad som verkligen betyder något. Det finns så mycket kärlek här och så mycket glädje, trots att livsförhållandena ligger på botten för vissa.

Människor lever verkligen i nuet i Kenya, för det som finns här och nu, för varför grubbla över imorgon när den dagen inte är kommen ännu? Jag kan ibland bli så fruktansvärt arg över afrikansk tid men i slutändan så skrattar jag. Vi besökte en reagge konsert för någon vecka sedan som skulle börja klockan 6 men spelningarna började inte förrän halv 2 på natten och besvikelsen var stor vill jag lova. I Sverige hade det nog varit stor skandal och folk hade garanterat fått pengarna tillbaka för förseningen men inte här. Trots att besvikelsen även var stor bland kenyanerna så kom det ändå inte som någon chock och jag tog det mer som en erfarenhet i efterhand. Om det är något som kenyanerna(om man nu ska generalisera) verkligen är duktiga på så är det att se det positiva i det lilla och det smittas verkligen av och jag älskar det. Hur "jävligt" eller fel det än kan bli så finns det en positiv sida med allt.

Förra veckan då jag och Kajsa hade varit i Mombasa i några dagar och skulle hem med bussen fick vi reda på att bussen vi skulle åka med var inställd men att det fanns en annan buss att åka med men det fanns bara säten längst bak. Jaha, tänkte vi, men det är klart vi tar de platserna, men hon som ringde och frågade lät väldigt fundersam hur vi skulle klara det men vi reflekterade inte så mycket förrän vi satte oss i bussen och insåg att vi inte kunde röra oss. Sätena framför oss var dessutom nedfällda så vi fick in princip ligga på varandra hela natten. En bussresa som skulle ta 6 timmar men tog rättare sagt 11. Hur jobbigt det än kändes så tog vi det hela med ironi och fnissade lite över det och hade det faktiskt ganska mysigt, trots att vi inte kunde röra eller känna våra ben! haha. Vi såg det positiva i det lilla och jag tror verkligen att det är något jag har omfamnat under min tid här.

Livet är hårt för många här men det finns nästan alltid något positivt att hitta i allt elände ändå och det är så vackert och något ALLA borde lära sig ifrån. En av mina nära vänner här berättade för mig när han bodde i slummen som liten och hur hårt det var och hur mycket kriminalitet och våld han fick stöta på som barn, men att han ändå aldrig skulle vilja byta bort den upplevelsen för att han har lärt sig så fruktansvärt mycket från det och det har gjort honom starkare framförallt. Och det är så fint att tänka så.

Jag tänker ofta på vilka småsaker människor klagar över i Sverige och det gör mig så fruktansvärt olycklig i hjärtat och det är en av anledningarna att jag inte ser så fram emot att komma hem igen. Jag vill inte höra folk muttra över hur kallt det är, klaga över den dåliga maten, vilka dåliga program det är på TV eller hur mycket någon har gått upp/ned i vikt. Det är sådana usla småproblem(som inte ens är problem) som gör en individ till bitter och negativ och det är så fruktansvärt onödigt och oanvändbart men problemet är att det verkligen smittar av sig från person till person och vi gör det utan att tänka på det. Jag minns när jag kom hem efter min volontärresa i Ghana och jag lovade mig själv att leva med samma livsglädje och tacksamhet som jag hade lärt mig att göra där borta, men eftersom mentaliteten ser annorlunda ut i Sverige var det lätt att återgå till det "vanliga" livsmönstret jag hade levt tidigare. Vi smittas oerhört mycket av varandra och jag tror att det kan vara livsavgörande hur lyckligt ens liv blir beroende på vilken omgivning man väljer att ha runt sig. Och det går att välja tro mig. Nu låter det precis som att hela min omgivning i Sverige är sådana som klagar och är bittra över livet och så är det givetvis inte. Jag älskar Sverige på så många sätt, men mentaliteten är annorlunda och ska jag välja den som gör mig lyckligast så blir det utan tvekan den här. Därför kommer jag att åka tillbaka många många måååååånga gånger.

Den omgivning jag har haft omkring mig nu i 8 veckors tid har innehållit så mycket skratt, kärlek och glädje att jag inte ens kan sammanfatta det i en lång bok. Jag är så lycklig här och jag är inte redo att åka hem än, jag är inte redo att lämna alla lyckliga stunder, alla älskade ungar och alla nyfunna vänner, men jag vet att jag kommer göra det om en vecka. Tårarna kommer direkt då jag tänker på det men jag är så lycklig över att jag bestämde mig för att åka hit och en sak som är säkert är att jag kommer åka tillbaka hit nästa år. 9 veckor är inte länge alls, men jag ska verkligen ta vara på de dagar som finns kvar.

På lördag ska vi ha fest för barnen på wayowayo och vi ska även fortsätta med utdelningen till de drabbade i branden.

Hoppas ni har det bra hemma.

Lev med kärlek och omfamna varandra(trots att det är kallt ;) )

Anna Mandizi (bananas)