Mer om insamlingen och annat nytt!

Hejsan!

Ni är säkert nyfikna att se vad era pengar ni skänkte gick till. Det har varit lite bestyr med allt men nu har vi äntligen börjat dela ut paketen med förnödenheter till familjerna. De har varit otroligt tacksamma och det är en underbar känsla att vara en del av den glädjen som lyser i deras ögon när de tar emot gåvorna. Deras ord och deras leenden kommer följa med oss hela livet.

Första gruppen kom i Torsdags, då var det 20 familjer som kom till Wayowayo. Det var rörigt då vi inte hunnit köpa allt, och då Malin och Frida åkte iväg på en resa återstod bara jag, Anna och Monica som skulle fixa med allt. Men det löste sig tillslut, vi var glada och de var glada.

Tårarna höll på att komma gång på gång då man såg hur deras tacksamhet lyste. Asante Sana och God bless you var ord som vi fick höra säkert 10 gånger av varje person.

Efter denna utdelning upptäckte vi att avundsjukan för de som inte fått något var stor och det började komma flera som inte stod med på den listan vi ordnat med namn och nummer. Det är underbart att ge något till de som saknar allt, men det är jobbigt att inte kunna ge detta till alla. Så nu i fortsättningen kommer de komma en familj i taget, detta för våran säkerhet. Det kommer ta längre tid men det blir bättre i längden. Människorna i området som drabbades är desperata, vilket vi kan förstå men med denna desperation försvinner respekten. Vi skulle mer än gärna vilja hjälpa alla men det kan vi inte och någon gång måste vi säga stopp.
Just som vi skriver detta inlägg knackar det en familj på dörren, en man förklarar att han har skrivit upp sig på listan och efter att ha kollat ser vi att det stämmer. Men vi kan inte göra något utan Monica. Han luktar sprit och fortsätter prata trots att vi säger att han måste vänta. Det är tragiskt att se den verklighet som råder här och även om det är underbart att vi har kunnat hjälpa så många, så blir man lite ledsen att man inte kan hjälpa alla, men om alla kunde hjälpa någon, så skulle det verkligen förändra.

För allt bidrag vi har fått in har vi kunnat köpa ett paket till varje familj som innehåller: En filt, en hink (till att tvätta kläder i), tvättmedel, ett kolkök (jiko), en gryta, 2 paket ugalimjöl (majsmjöl), ett kålhuvud och en påse grillkol för att kunna laga mat.

VI VILL TACKA ER ÄN EN GÅNG NI SOM HAR SKÄNKT BIDRAG TILL DET HÄR. NI HAR VARIT SÅ UNDERBARA!
Hittills har vi kunnat hjälpa 60 familjer och det verkar bli ännu fler. Ni som inte har kunnat skänka bidrag men fortfarande känner att ni vill göra det ; det är fortfarande inte försent. Hör av er på kommentar så ger vi detaljer på en gång!

Förutom arbetet för insamlingen så har veckan bestått av en hel del arbete på wayowayo med dansprojektet och hantverket. Vi håller på att göra två filmer om hantverket och dansen på wayowayo. Vi har träffat ordförande för organisationen Global Relations som har bytt idéer med oss om våra framtida planer om att sälja smycken från wayowayo. Vi har även besökt en skola som Global Relations har varit med och startat upp samt även en "löpskola" sk. Running Relations där 12 kenyaner tränar löpning och bor tillsammans. Sjukt atletiska och snabba, ingen vi skulle vilja jogga med om vi väl tog tag i träningen en dag ;)

Skolan vi besökte var helt fantastiskt och barnen så otroligt entusiastiska med frågor om Sverige. Vi fick alla fyra sätta oss med några elever var och ha en pratstund med dem och de fick fråga exakt vad de ville. En av tjejerna i min grupp(Annas) frågade om det var ett brott att ha en pojkvän i skolan. Jag skakade på huvudet och sa att kärlek är tillåtet även i grundskolan och utanför skolan. Hon såg alldeles chockad ut varpå hon berättade att det var totalförbud på skolan eftersom det kunde störa studierna, men även på fritiden var det förbjudet, speciellt om man kom från andra stammar. Andra frågor som kom upp var - Finns det tjuvar i Sverige? Är det tillåtet att slå barn i skolan om de inte sköter sig? Vad äter man i Sverige när det inte finns Ugali? Har du facebook?

Frågor som fortsatte och blev ännu fler när vi(Kajsa och Anna) undervisade om mänskliga rättigheter för en 6eklass i slummen i fredags. Undervisningen blev till en intressant diskussion där vi försökte lyfta upp det barnen tyckte var deras rättigheter och vad de kunde göra som individer för att öka deras rättigheter. Något som barnen fastnade på var polisers rättigheter att skjuta i försvar, något som är alldeles för korrupt här. Det kändes lite som att en del av barnen trodde att en polis ska få skjuta andra bara för att han kan det, inte bara för att det handlar om försvar. En del av dem trodde att om en tjuv går in i ett hus och tar saker så har en polis rätt att skjuta honom - vilket förstås inte är lagligt, men som tyvärr är verkligheten här. Poliserna försöker även med allt för att tjäna pengar och kunna sätta det i sin egen ficka, vi har redan träffat poliser som "försöker" hitta fel på bilen men hittar inget men ska ändå ha sina pengar...

Att undervisa har varit roligt även om det bara blev några få gånger för nu har barnen fått skollov. Vi avslutade lektionen om MR med lite hänga gubbe, björnen sover och bro bro breja, något de tyckte var jättekul och blev ett hejdundrande liv.

Vi har också träffat våra fina svenska vänner Erik och Ville i veckan. I Onsdags var vi på en jättekänd köttrestaurang här i Nairobi (där de tidigare har serverat Kamel och Zebra bland annat), Carnivore, kanske inte favoriten bland oss som inte käkar kött, men de hade ändå fantastiskt god vegetarisk kost! På torsdagen gjorde vi ett besök med dem på en lokal reggaeklubb, Rafiki's och hade det riktigt trevligt.
Imorgon åker Erik och Ville vidare till Rwanda och sedan till Ghana. Vi kommer sakna dem här i Kenya men håller tummarna på att det blir en återträff i Sverige någon gång. Ibland har man riktigt tur med resesällskap och det hade vi verkligen på Masai Mara Safarin. Tack Erik och Ville för alla fina stunder och de eviga skratten vi fått dela, de kommer vi leva länge på.

Helgen har bestått av en hel del dans och nu är det bara en vecka kvar tills vi ska uppträda tillsammans med barnen på the National Theatre of Nairobi. Idag har vi provat kläder tillsammans med barnen och valt ut det vi ska ha på oss på showen. AHH! Vi kan inte riktigt förstå att vi ska uppträda med dessa talangfulla barn och vara en del av deras projekt... men nu får det bli som det blir. Vi har i alla fall haft så sjukt roligt med alla barnen och hoppas verkligen att dansprojektet på wayowayo kommer fortsätta längeeeee till. Trots att det är mer än 4 veckor kvar fasar vi redan för hur det kommer bli att ta farväl av dessa underbara ungar. De har påverkat oss på djupet med deras passion för dans och det sätt vi har fått ta del av deras liv.


Malin och Frida har gett sig iväg mot Mount Kenya i 6 dagar och vi planerar att göra en resa till Nakuru och se på Flamingos på tisdag, men bara över två dagar.

Hoppas ni har det toppen där hemma! Vi längtar inte hem men vi saknar er!


Kramar

Anna och Kajsa


(Bilder kommer snart)